Det här blir inte ett lätt inlägg, för jag vet inte riktigt vad som hänt mig exakt, men ska göra mitt bästa…

Sen typ början av min universitetsutbildning, kanske ett år in på den, eller någonstans där åtminstone, så har min arbetsbelastning varit skyhög.

Att jobba, plugga och starta ett företag plus allt annat jag gjorde och försökte balansera samtidigt….

Well, det satte sina spår.

Det gick sådär, i slutet av min universitetsutbildning så började det knaka ordentligt. Jag klarade inte av att skriva klart min c-uppsats. Det gick bara inte.

Och ja, efter det har det varit många ups and downs och kanske först efter att jag kom hem från min GMU så började det lugna ner sig lite. Jag pluggade åtminstone inte heltid.

Men jag tillät mig inte riktigt att vila helt. Körde fortfarande på i högt tempo med företag och jobb och försökte balansera livet.

Och ja, det gick någonstans därefter sakta men säkert utför. Med panikångest och stöd från sjukvård för en ev depression och hitan och ditan saker jag egentligen inte orkar gå in på så kom vi till 2020.

Året som stannat av så mycket för så många.

Och som satt hela mitt liv lite på paus. Åtminstone alla aktiviteter och alla saker jag alltid flängt runt med.

Plötsligt blev det bara två saker i mitt liv jag behövde anstränga mig för att få kontroll över: företaget och min träning.

Och med det kom ett lugn. En stressfriare miljö för mig, att bara vara hemma, att göra saker i lugn och ro och fokusera på en sak i taget. För att jag inte hade något val. Det fanns inget annat.

Tänka sig vad konstigt det är att jag varit sjuk så mycket under våren.

Skojar, det är ju egentligen inte så konstigt. För visst blir ni också sjuka när ni jobbat mycket och haft en intensiv period och sen får semester?

Det är nog det som hänt mig, bara att det här är en sån fördröjning i allt jag burit på lite för länge.

Lite som en urladdning som pågår sakta men säkert. Som en slags detox som rensar ur skiten en sak i taget. Som läker mig.

Så jag tror att det här är ett slags sätt för kroppen att visa mig att jag faktiskt fortfarande behöver ta det lugnt. Att jag fortfarande inte klarar av att göra allt jag vill göra. Att jag måste ta och vila.

Ångesten märker jag som tur är av mindre och mindre. Den är inte sådär öronbedövande och panikångest var ett bra tag sen nu.

Dock märker jag att mitt minne fått sig en liten törn. Det är liksom lite trött ibland och jag har svårare att komma ihåg vad folk säger. Oavsett om jag anstränger mig eller inte. Det är bara trögt ibland.

Och så klarar jag absolut inte leva som jag gjorde förut. Älskade att ha uppbokade dagar med många möten, mycket som skulle göras och flängande hit och dit överallt.

Numera klarar jag en stor grej eller två mindre grejer på en dag, förutom träningen. Träning som är under tidspress klarar jag dock absolut inte. Köra ett snabbt effektivt pass får mig att må riktigt dåligt. Då skiter jag hellre i det.

Min koncentrationsförmåga är som bortblåst. Det är som att jag inte ens orkar försöka koncentrera mig ibland. Inte ens vill ge hjärnan en chans.

Och så är jag trött. Jämnt. Ständigt.

Jag vet att det här året har varit välbehövligt för mig och mitt mående, och att ja, även om jag varit sjuk mycket och stressat mycket över olika saker under våren och sommaren så har det ändå varit fokus på att vila hjärnan främst.

Jag har inte behövt leva i 120. Jag har levt på 40% i energinivå och jag har klarat av att leva ändå.

En dag i taget kommer jag tillbaka.

Även om jag är sjuk nu igen.