• Tankar

    Måste man vilja utvecklas just nu?

    Har sett många som pratat om fenomenet fram och tillbaka senaste dagarna om att man MÅSTE GÖRA SAKER nu i Corona-tider.

    Man måste utvecklas, måste utbilda sig, måste göra ditten och datten och måste HITTA PÅ SAKER för all denna tid som man får av att inte göra x och y som man alltid gör, ja, varför ska man kasta bort den.

    Typiskt stress-påslag.

    Alltså, det här känns säkert bra och viktigt och meningsfullt för vissa, men jobbigt och kämpigt för andra.

    Jag tror att det kan vara väldigt dumt att prata om all den här nya tiden vi helt plötsligt fick som en tid man måste utnyttja, åtminstone för vissa typer av människor, såna som mig.

    Såna som tycker att det är lite jobbigt och lite stressigt med Corona, som gärna tar till sig av nyheter och stressar upp sig av det mesta.

    Och så ska man ”ta vara på tiden och göra massa nya saker”…

    Njae.

    Visst, att göra något med tiden, och kanske försöka fokusera på annat än nyheter och sociala medier, men i så fall rekommenderar jag att fokusera på det man redan kan, och kanske lära sig mer om samma område man redan kan. Försöka göra små saker med det man redan har hemma.

    Men jag tror helt ärligt att många kommer må mycket bättre av att backa och pausa istället för att vilja utvecklas och vilja bli mer än vad de tidigare varit.

  • Tankar,  Träning,  Värt att tänka på

    Min smärta har gått över

    Och det är jag evigt tacksam för.

    I begynnelsen så började Clara träna…

    Nej, men på riktigt. Jag ska skriva ett seriöst inlägg.

    För 8(!) år sen gick jag sista året på gymnasiet och ja, tänk er höstterminen där. Eller egentligen åren efter att jag slutade spela fotboll fram tills jag va 15… så… Ja, det var ett par år med en enorm fysisk inaktivitet.

    Alltså verkligen. Gjorde noll om dagarna. Eventuellt gick ut med exets hund, men bara rundor för hon hade tassproblem (tror jag iaf).

    Så långt gick det att jag fick ont i hela kroppen.

    Främst ryggsmärtor.

    Ordentliga ryggsmärtor.

    Kramp varenda kväll.

    Allting bara gjorde fruktansvärt ont och ja, det liksom… högg i ryggen.

    Hemskt var det.

    Och ni som följt min blogg ett tag vet ju att där, precis efter nyår, så satte jag och min bästa vän ett nyårslöfte.

    Vi skulle nämligen börja träna.

    Och vi gick på något himla friskis-jympa-pass och vi va så arga för ALLA tanter orkade ju alla armhävningarna på fötterna och vi orkade inte ens en (!) på knäna.

    Haha minns fortf hur irriterad jag var. Kanske därför jag avskyr armhävningar fortfarande.

    Men.

    Något magiskt hände.

    För första gången på flera år sov jag utan ryggsmärta.

    Jag behövde inte ta någon smärtstillande. Inget gjorde ont utan det var bara smärtfritt.

    Musklerna hade använts och jag fick sova för första gången utan att gråta mig till söms på år.

    Och det blev såklart min drog. Jag tränade och tränade och tränade.

    Fick planera vilodagar, men tyvärr klarade jag inte av att ha för många vilodagar på rad, för då gjorde det ont igen.

    Det tog tid att bygga upp muskler igen.

    Och nu, ja, nu kan jag gå veckor utan att träna, utan att få den smärtan iaf. Den har jag nog inte haft på åtminstone fyra år.

    Sen gör det ju ont i kroppen av inaktivitet, men det handlar ju inte om riktigt samma sak.

    Eller på sätt och vis jo, det gör det.

    För utan träningen hade jag haft ordentligt ont i kroppen. Och utan träningen hade jag inte orkat med riktigt.

    Ofta får jag frågan om hur jag kan träna så mycket och varför jag gör det.

    Och det här är svaret.

    Jag vill vara smärtfri.

  • Tankar

    Come and find me

    Det konstigaste är att jag alltid haft så himla lätt för att skriva.

    Verkligen jättelätt.

    Och så bara nu så…….. Idk, det går inte att formulera ord.

    Saknar att ha det där flowet. Saknar att kunna skriva om min träning och företaget och allt. Eller bara skriva rent generellt. Konstigt.

    Jaja, det kommer säkert tillbaka.

  • Tankar

    Att våga lita på sig själv

    Det här är inget enkelt ämne, och inget som man gör bara sådär.

    Framförallt inte när det gäller träning.

    Men.

    Det finns så många som inte vågar träna. Som inte vågar ta i. Som inte vågar ta tyngre vikter.

    Som inte vågar röra på sig.

    Som är rädda att ta plats.

    Som inte vågar lita på att de gör rätt.

    Som inte vågar testa.

    Men helt ärligt.

    Alla har varit nya någon gång. Det finns ingen som kan allt på en gång.

    När man börjar träna, eller börjar göra något nytt öht, så känns det ju alltid läskigt i början, eller hur?

    Speciellt om man börjar på ett gym, som är en ganska utsatt plats ändå. Man ska svettas, träna, röra på muskler man inte rört på under flera år och så ska man försöka att ignorera känslan av att andra tittar på en.

    Skittufft.

    Det hela handlar egentligen om att bara våga. Känna att det är okej att misslyckas, men ändå våga.

    Och, som jag skrivit om förr, inte köra på allt på en gång, utan bli bra och bekväm med några saker i taget. Lära sig några övningar först och sen gå vidare.

    Knäböj kan vara en sån grundläggande övning att köra på. Och kanske latsdrag, om du tränar på gym. Plankan, kanske utfallssteg (med eller utan extra vikter), axelpressar och någon form av bröstpress, antingen bänkpress eller med hantlar.

    Man måste liksom inte bli bäst på allt direkt. Eller någonsin.

    Du får ha en uppstartstid. En provtid.

    Lita på dig själv.

    Lita på att kroppen säger ifrån om det känns fel, och att du kommer lyckas om du bara ger dig själv utrymme att testa först.

    Vill du få hjälp med din träning? Skriv upp dig på min pt-väntelista här:

  • Blogg,  Tankar

    2020 året jag tar tag i saker

    Ja.

    På riktigt.

    Jag och L pratade om det idag, och hon peppade mig att göra det här, så nu har jag bestämt mig, nu ska jag ta tag i saker.

    Har ju en lång mental lista med saker jag vill ta tag i men bara skjuter på och min stora utmaning för 2020 blir alltså att sluta skjuta på saker och faktiskt ta tag i det.

    För annars kommer jag inte framåt, så som mitt ledord är.

    Vissa saker, som vi mest pratade om, är ju små och ”enklare” att bocka av listan, även om de kanske mentalt är lika jobbiga.

    Såna saker är ju att fixa disk, tvätta, ta ut sopor och hela det köret ni vet.

    Och sen har jag lite större saker som jag tänker ta tag i också.

    En sak jag tänker ta tag i som är lite större är att flytta, och en annan är att ta hjälp för att få bukt på mitt (min?) imposter syndrome, alltså en slags ”diagnos” där man tycker att man själv är falsk och att man inte går att lita på rent kunskapsmässigt haha.

    Känns så töntigt när jag skriver det för tänker på min examen bland annat, men det är tyvärr väldigt ofta jag skiter i saker för att jag inte tror att jag kommer lyckas.

    Tyvärr.

    That ain’t working.

    Vill inte ha det såhär.

    Vill inte tro att jag kommer misslyckas med saker innan jag ens provat.

    För oftast när jag provar så lyckas jag.

    Och om jag vågade göra fler saker så kommer jag högst troligt ha lyckats med fler saker.

    Så om du har något tips på hur man på riktigt jobbar med sitt imposter syndrome så får ni gärna tipsa.

    Och vet ni någon som ska flytta från den enda gatan i hela Örebro som jag vill bo på så kan ni ju säga till där med, men oddsen känns mindre där än att jag får bukt med mitt imposter syndome, men ska iaf våga… 😉

  • Tankar

    Det handlar inte om att förändra allt

    Det handlar om det enkla.

    Det lilla.

    Hälsa och välmående på riktigt.

    Att våga göra små förändringar som ger bättre förutsättningar på riktigt.

    Glöm inte det nu i hetstider.

    I tider där man ska ändra allt.

    Alla vanor.

    Alla träningssätt.

    Allt.

    Glöm inte bort dig själv i det.

  • Tankar

    Hemma är verkligen bäst

    Sinnes vad jag längtat hem.

    Hem till Örebro.

    Hem till min lägenhet.

    Hem till ensamheten.

    Älskar ju att vara ensam ändå, att ha musik på, eller en podd, eller hockeyn nu under JVM.

    Ibland känner jag mig ensam, och liksom ensam på ett negativt sätt, men just idag, just nu så älskar jag det. Eller ja, kanske skulle använda ordet själv istället. Älskar att vara själv.

    Blir väl så när man levt tätt inpå sina föräldrar i 6 dagar och knappt kunnat fly undan dem förutom till gymmet… 😉

    Nu ska jag till gymmet och svettas, och sen blir det ett gäng dagar hemma här med jobb och plugg och uppladdning inför ännu en helg i Småland.

%d bloggers like this: