• Tankar

    När jag slutade väga mig så blev jag trygg i mig själv

    När jag slutade titta på siffran på vågen, började jag uppskatta min kropp.

    När jag slutade klämma på magfettet, började jag uppskatta mat igen.

    När jag slutade jämföra mig med andras kroppar, så började jag känna att min kropp duger också.

    När jag slutade använda en calipertång för att mäta fettprocent (ja, vi hade såna på universitetet som vi hade tillgång till, skitdumt för min hjärna), så kunde jag släppa taget om mina negativa tankar.

    När jag började träna tung styrketräning och började bry mig om vikterna på skivstången, kunde jag släppa taget om min egen vikt.

    När jag började bry mig om vikterna på skivstången, kunde jag för första gången känna att mitt utseende inte spelar någon större roll.

    Vill inte säga att jag haft en allvarlig ätstörning, men jag har, som många andra i min ålder gör eller gjort, ätit alldeles för lite och har alltid försökt gå ner i vikt, oavsett om man egentligen behöver eller vill gå ner i vikt.

    Jag vill inte säga hur mycket jag väger här, eller liksom prata om det, för jag vet att det kan vara triggande, och jag har lovat att det här är en safe spot, och helt ärligt, det spelar ju ingen roll?

    Den viktigaste vikten är vad du har på skivstången, inte vad som står på vågen.

    Sluta mesa, börja lyft ordentligt, lägg av med dina 3-kg-vikter och börja träna med vikter som ger resultat på riktigt.

    Lovar att du kan börja må bra i din egna kropp då med.


    Vill du ha mer såna här inlägg? Signa upp dig på mitt nyhetsbrev

    Hej! För att få mail från mig behöver du godkänna här nedan:

    You can unsubscribe at any time by clicking the link in the footer of our emails. For information about our privacy practices, please visit our website.

    We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp’s privacy practices here.

  • Tankar,  Träning

    Målet: så allroundtränad som möjligt

    Hejhej! Vill först och främst säga att jag inte är så här brun just nu. Det är från Egyptentiden, men kände att det var dags för en sån igen.

    För det andra så ja, nu tänkte jag prata lite om mina träningsmål just nu och ja, detta är ju ingen nyhet för många av er, men får ändå frågan ofta och mitt allra största träningsmål just nu är att bli så allroundtränad som möjligt.

    Att klara av så mycket som möjligt och så varierat som möjligt, ja, det är målet.

    Och det som jag tränar för just nu är att klara av:

    • Marklyft 150kg och knäböj 100kg (någon gång runt jul är väl tanken haha)
    • Klara av att göra chins igen
    • Träna upp min rörlighet genom yoga
    • Löpträna inför ett eventuellt maraton i vår (om nu det blir något lopp då?)

    Min tanke är att köpa mig ett par skridskor när hockeysäsongen börjar och lära mig åka igen, men det är också en tanke jag haft i x antal år så vi får se hur det går på den fronten.

    Sen… ja, jag vill bli större och starkare. Bygga mer muskler, växa, kanske gå upp en storlek eller två.

    Men det behöver inte gå så snabbt. Vill ta det i min takt. En sak i taget.

  • Tankar

    Be fearless and leave him behind.

    Vissa dagar gör vissa saker mer ont än andra. Vissa saker känns mer än andra. Vissa saker är jobbigare att släppa än andra.

    Men släppa taget, ja, det måste jag göra.

    Vissa saker orkar man inte med, som att bli behandlad som att man inte riktigt är värd det bästa.

    Men.

    Det är man ju. Alltid.

    Ibland tar det bara tid att på riktigt mogna i tanken att släppa taget om någon.

    Åtminstone om man är sån som alltid alltid alltid vill tro det bästa om andra och vill tro att andra kan ändras.

    Be fearless and leave him behind.

  • Tankar

    Det sägs att jag älskar mat

    Och jag förstår ju varför man tror det.

    Ibland undrar jag om jag pratar om något annat än mat.

    Kanske träning ibland. Och företaget. Och att sova.

    Men annars är det nog käket ändå.

    Det är en indikator för mig. Äter jag bra mat och framförallt orkar jag laga bra mat så mår jag bra. Gör jag inte så…. behöver jag oftast fixa till något i livet.

    Så nu, när jag ätit ett par mackor, och redan längtar efter nästa gång jag ska äta, så kan man ju säga att jag mår finfint.

    Vet inte varför egentligen, men ville bara ventilera detta.

    Här är en rabarberpaj som jag gjorde en gång.

    Bara så ni vet.

    Nu ska jag till gymmet. Hej.

  • Tankar

    Måste man vilja utvecklas just nu?

    Har sett många som pratat om fenomenet fram och tillbaka senaste dagarna om att man MÅSTE GÖRA SAKER nu i Corona-tider.

    Man måste utvecklas, måste utbilda sig, måste göra ditten och datten och måste HITTA PÅ SAKER för all denna tid som man får av att inte göra x och y som man alltid gör, ja, varför ska man kasta bort den.

    Typiskt stress-påslag.

    Alltså, det här känns säkert bra och viktigt och meningsfullt för vissa, men jobbigt och kämpigt för andra.

    Jag tror att det kan vara väldigt dumt att prata om all den här nya tiden vi helt plötsligt fick som en tid man måste utnyttja, åtminstone för vissa typer av människor, såna som mig.

    Såna som tycker att det är lite jobbigt och lite stressigt med Corona, som gärna tar till sig av nyheter och stressar upp sig av det mesta.

    Och så ska man ”ta vara på tiden och göra massa nya saker”…

    Njae.

    Visst, att göra något med tiden, och kanske försöka fokusera på annat än nyheter och sociala medier, men i så fall rekommenderar jag att fokusera på det man redan kan, och kanske lära sig mer om samma område man redan kan. Försöka göra små saker med det man redan har hemma.

    Men jag tror helt ärligt att många kommer må mycket bättre av att backa och pausa istället för att vilja utvecklas och vilja bli mer än vad de tidigare varit.

  • Tankar,  Träning,  Värt att tänka på

    Min smärta har gått över

    Och det är jag evigt tacksam för.

    I begynnelsen så började Clara träna…

    Nej, men på riktigt. Jag ska skriva ett seriöst inlägg.

    För 8(!) år sen gick jag sista året på gymnasiet och ja, tänk er höstterminen där. Eller egentligen åren efter att jag slutade spela fotboll fram tills jag va 15… så… Ja, det var ett par år med en enorm fysisk inaktivitet.

    Alltså verkligen. Gjorde noll om dagarna. Eventuellt gick ut med exets hund, men bara rundor för hon hade tassproblem (tror jag iaf).

    Så långt gick det att jag fick ont i hela kroppen.

    Främst ryggsmärtor.

    Ordentliga ryggsmärtor.

    Kramp varenda kväll.

    Allting bara gjorde fruktansvärt ont och ja, det liksom… högg i ryggen.

    Hemskt var det.

    Och ni som följt min blogg ett tag vet ju att där, precis efter nyår, så satte jag och min bästa vän ett nyårslöfte.

    Vi skulle nämligen börja träna.

    Och vi gick på något himla friskis-jympa-pass och vi va så arga för ALLA tanter orkade ju alla armhävningarna på fötterna och vi orkade inte ens en (!) på knäna.

    Haha minns fortf hur irriterad jag var. Kanske därför jag avskyr armhävningar fortfarande.

    Men.

    Något magiskt hände.

    För första gången på flera år sov jag utan ryggsmärta.

    Jag behövde inte ta någon smärtstillande. Inget gjorde ont utan det var bara smärtfritt.

    Musklerna hade använts och jag fick sova för första gången utan att gråta mig till söms på år.

    Och det blev såklart min drog. Jag tränade och tränade och tränade.

    Fick planera vilodagar, men tyvärr klarade jag inte av att ha för många vilodagar på rad, för då gjorde det ont igen.

    Det tog tid att bygga upp muskler igen.

    Och nu, ja, nu kan jag gå veckor utan att träna, utan att få den smärtan iaf. Den har jag nog inte haft på åtminstone fyra år.

    Sen gör det ju ont i kroppen av inaktivitet, men det handlar ju inte om riktigt samma sak.

    Eller på sätt och vis jo, det gör det.

    För utan träningen hade jag haft ordentligt ont i kroppen. Och utan träningen hade jag inte orkat med riktigt.

    Ofta får jag frågan om hur jag kan träna så mycket och varför jag gör det.

    Och det här är svaret.

    Jag vill vara smärtfri.

  • Tankar

    Come and find me

    Det konstigaste är att jag alltid haft så himla lätt för att skriva.

    Verkligen jättelätt.

    Och så bara nu så…….. Idk, det går inte att formulera ord.

    Saknar att ha det där flowet. Saknar att kunna skriva om min träning och företaget och allt. Eller bara skriva rent generellt. Konstigt.

    Jaja, det kommer säkert tillbaka.

%d bloggers like this: