-
Folksam Ledarcamp 2016
Vilken helg!!!!
Så mycket intryck, så mycket glädje, så mycket kunskap och så god mat!
Under den här helgen har jag och ett gäng andra ledare från Örebro åkt till Kungsörstorp, där vi har varit på en tredagarsutbildning i ledarskap! Där träffade vi ledare från Västmanland, Östergötland och Södermanland, och tack vare Folksam så fick vi lära oss otroligt mycket om ledarskap, om värdskap och om (kanske mest jag) våga utmana sig själv.
Teater om att överleva högstadiet. Otroligt viktig och bra teater.
Vi pratade om att vara en ledare med eller utan titlar, om en är en ledare eller en chef, vad som kan vara rätt i vissa situationer eller och vad som kanske inte passar i en annan situation. Vi pratade om hur viktigt det är att visa respekt för de som spelar i ens lag, eller motståndarlaget, och hur en får en annan att känna sig välkommen. Jan Gunnarsson fick oss alla att inte bara vilja bli bättre ledare, utan även att klä oss i turkost dagarna ut.
Darryl Finnell berättade om sin bakgrund som hockeyspelare, och fick mig ännu mer sugen på att börja arbeta med hockey, som om jag inte vore det tidigare. Här pratade vi mycket om att ifrågasätta vad vår uppgift som tränare är, för att vi ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt, istället för att bara göra och göra, utan att se ett slut på uppgifterna. Vi pratade om viktiga roller en har som ledare, som att vara positiv, tydlig, delaktig och förstående, helt beroende på situation och vilka en har runt sig just då.
Vi träffade en från diskrimineringsbyrån Humanitas, och vi pratade om näthat. En skulle ju kunna tänka att vi pratade om hur en förebygger näthat, men istället målade vi upp värsta scenariot som skulle kunna hända någonsin. Att det inte skulle finnas någon reglering på vad människor kan skriva till varandra och att folk skulle bli uppmuntrade till att fortsätta hata på andra människor. Eller vänta nu, det händer ju redan…
Skulle du köra en sprillans ny sportbil på ettan, eller skulle du gasa full gas? Vilken slags ledarinställning går du in med när du träffar ditt lag? På sparlåga eller full gas? Med Jim Thuresson, en gammal basketspelare och ja, han har arbetat med landslagen i basket i Sverige, pratade vi om hur viktigt det är att våga säga de positiva tankarna om andra människor. Att våga vara oss själva och våga fylla på våra egna och andras må-bra-konton.
Annat jag lärde mig under helgen: att beachvolley är roligt även om det regnar eftersom vi var turkosa, att jag faktiskt vågar utmana min höjdrädsla om en bara har någon annan i närheten att lita på, att mina fördomar om personer oftast är helt fel och att jag fortfarande inte är någon badkruka.
Här är alla vi som deltog från Örebro! Följ den här facebooksidan så ni inte missar vad som händer oss unga idrottsledare i Örebro län!
Som ni säkert förstår har jag mycket att skriva om här på bloggen, så håll er uppdaterade, det kommer mycket kunskap här, fast inte nu. Nu ska jag se på serier och bara vila hjärnan efter en otrolig helg!
STORT TACK! Tack så mycket Folksam och SISU och alla fyra idrottsförbunden som gjort den här helgen möjlig! Så roligt att lära känna alla och skapa alla kontakter jag gjort under helgen, och att få all den kunskap som jag fått! Ser fram emot fler utbildningar och mer kunskap, vem vill inte lära sig mer? 😉
-
Kommunikation och härskartekniker
Kommer ni ihåg de här inläggena: idrott hela livet och Varför ska Sjögran få en cykel med Zlatans autograf?
De handlar om den utbildning jag gått som SISU och ÖLIF anordnat, tre tillfällen där jag och andra unga ledare (under 25) har träffats för att diskutera olika utmaningar en ledare kan ställas inför inom idrotten. Jag har alltid tänkt att alla idrotter som finns är väldigt olika, men efter de här träffarna har jag insett att även om utförandet är ganska olika mellan fotboll, tennis och roller derby, så fungerar människorna som utför sporten ungefär likadant.
Vi pratade igår om kommunikation och härskartekniker, en föreläsning som var ledd av Johanna från Equalate. Så nu kan jag lite mer om hur jag ska undvika att medvetet eller omedvetet använda mig av härskartekniker för att andra i min närhet ska slippa må dåligt.
En härskarteknik är att osynliggöra andra personer. Kanske känner du igen dig i att när en ny person kommer in i den gruppen du är i, så hälsar den här personen på exakt alla, förutom dig. Omedvetet eller medvetet. En härskarteknik.
Vi fick riktigt god mat igår, och de flesta lade ut bilder på sina instagram och snapchat, så jag kunde ju inte vara sämre med att ta en bild… 😉 Här är det fetaost med kyckling, mango och lite annat gott! Älskade att salladen svämmade över av fetaost.
En annan variant på samma härskarteknik är när samma person kommer in i en grupp, och hälsar på alla, hela gruppen, men hälsar mer på vissa personer än andra. Medvetet eller omedvetet. Just i den här situationen kan jag känna igen mig själv, där jag är den ledaren som pratar mer med vissa än andra. Det är inte så farligt om det bara händer en gång, men händer det gång på gång, på gång, på gång, att samma ledare pratar mest med samma personer varje gång, då kan det vara bra att ifrågasätta det beteendet.
Som ledare tänker jag då att det är okej att prata mer med vissa än andra under en träning, och sedan byta till andra personer träningen efter, och sedan nya personer. Nu kommer säkert mina knockoutsspelare kolla hela tiden på vilka jag pratar med bara för att jag skriver det här, men faktiskt, jag tycker det är viktigt att alla får känna sig sedda och behövda på träningen. Det är svårt att hinna se alla spelare under en träning (i måndags var vi hur många som helst), men att hinna se varje person lite extra någon gång, det är viktigt.
De tre utbildningstillfällena har gett bra tankeställare, jag har fått fundera över andra ledare och mitt egna ledarsätt och fundera över hur jag kan bli en bättre ledare. Tänker att det ändå är viktigt eftersom jag vill arbeta som tränare på heltid när jag är klar med utbildningen.
-
Idrott hela livet
Bild av Tom Isaksson. – Från vårt Scar Wars Division 1- turnering i Örebro. Att idrotta hela livet.
Det är ett nytt projekt som SISU och ÖLIF (bland annat) arbetar med i Örebro, men det är ett projekt som arbetas med i hela Sverige. Staten tycker nämligen att alla ska idrotta genom hela livet, inte bara när man är barn. Och det är nog det bästa beslut som jag har hört på länge!
SISU och ÖLIF har anordnat en utbildning för unga ledare inom idrotten, en grundutbildning där vi pratar om hur vi ska behålla alla spelare även när de blir äldre än 15. Det är en utbildning där vi diskuterar det gamla systemet, ett system som har gjort att MÅNGA slutar när de kommer upp i tonåren. Vi diskuterade i onsdags bland annat beslutet som SvFF tagit; där inga lag där spelarna är under 13 år får vinna serier. Alltså inga cupvinster, inga serieomgångar och inget sånt.
Ett beslut som ifrågasätts av många, men syftet (som jag förstår teorietiskt, men inte praktiskt) är att skapa en glädje i idrotten och att man ska få bort all tävling mellan lagen… Alltså, man ska ta bort det som många drivs av, bland annat jag. Det kan vara bra att ta bort något som skapar en rivalitet mellan barn, men samtidigt så är ju vinsterna något som driver lagen framåt, mot gemensamma mål. Att inte få lära sig att ta för sig, att få kämpa för att ta plats och att allt ska vara lika för alla känns väldigt mellanmjölkssverige, eller vad tycker ni?
Samtidigt så slutar många idrotta när de kommer upp i tonåren, av olika anledningar, så något behövs göras helt klart. Här kan ni se/läsa om svts reportage om varför flickor slutar idrotta.
Jag spelade fotboll fram till att jag var runt 14, och slutade för att jag helt enkelt hade tröttnat på fotbollen, och det var ett beslut jag tog i samband med att laget skulle splittras och vi skulle bli en del av damlaget… En massa förändringar plus mitt bristande intresse gjorde att jag sa tack och hej, och tränade inte frivilligt på flera år (men det är en annan historia).
Vad jag skulle vilja ha (och vad som hade varit bra för mig då) är fler alternativ till de idrottande ungdomar som finns därute. Fler alternativ att testa på nya sporter, andra sporter än de man gjort och att få vara del av något som kan fortsätta utveckla en framåt.
Självklart får alla vara med i de flesta lag, men det kan nog vara ganska svårt som 17åring att komma in i ett lag där de flesta har spelat sen de var små… Därför tycker jag att man måste jobba mer med att skapa alternativ inom idrotten. Många, liksom jag, har valt att gå till gym istället, för gruppträning eller gymträning, eller börjar med andra träningssätt. Många söker sig till löpargrupper eller crossfit, eller triathlon, eller ja, ni förstår vart jag vill komma.
Roller Derby är en av de sporter som är i framkant just nu i Sverige. I vårt lag har vi ett flertal som aldrig har idrottat någonsin och några andra har gjort det, men som slutade av olika anledningar. Det som jag tror drar främst när vi tar in nya spelare är att få träna tillsammans med andra och att få vara med i en bra gemenskap.
Det som skiljer Roller Derby mot andra sporter är allra främst hur vi bemöter varandra och andra lag. Det finns en gemenskap mellan alla lag, som ni ser på bilden ovan bland annat. Efter varje bout (match) tackar vi varandra genom att alla får åka ett ”segervarv” där det andra laget och publiken jublar och applåderar, och så blir det alltid ett stort kramkalas efteråt, något som jag aldrig någonsin sett under mina 10 år som fotbollsspelare. Jag tror inte ens någon pratade med någon i det andra laget, förutom när vi hälsade på varandra.
Det behövs sporter som Roller Derby i Sverige. Det behövs sporter som kan släppa in de som aldrig blev uttagna till distriktslagen i fotbollen när man var tolv. Eller de som slutade för att de alltid blev bänkade när det var en viktig match. Eller de som alltid kom sist på danstävlingarna, för de som alltid var näst bäst i de lokala simtävlingarna eller de som aldrig någonsin idrottat. Det behövs sporter som låter alla få vara med, inte bara de som alltid presterat. Nu kanske jag är partisk eftersom jag är tränare i ett RD-lag och tycker vi är bäst, men något som jag gillar MYCKET med derby är att man inte heller behöver ha en viss typ av kropp. Alla behövs.
Det viktigaste är att man tränar. Väljer du att träna fotboll, innebandy, löpning, rollerderby, crossfit eller specifik gymträning, så spelar det inte någon större roll för mig. Det viktigaste är ATT du tränar, och att du mår bra av det.
Jag ser fram emot de andra träffarna i den utbildningen, samt att fortsätta lära mig mer om ämnet! Det är ett viktigt diskussionsämne, och något som borde diskuteras mellan föreningar, staten och företag, som egentligen har samma mål; att alla ska träna mer.
