-
Måste man räkna på allt?
Senaste dagarna har jag hängt lite på kommersiella gym, ni vet såna där kedjegym, som Actic till exempel.
Gymkedjor, där alla möjliga människor tränar och där alla möjliga människor blir proffs.
Senaste dagarna har jag hört många olika saker som man ska räkna på, som att man ska skriva ner hur varenda repetition och set kändes, hur varenda vikt kändes, och på vilken RPE-skala, vilken hastighet bicepscurlsen gjordes i (hahaha JA jag vet) och många andra saker.
När jag hörde allt vad de snackade om, de där fyra olika kompisgängen, så blev jag både trött och fundersam.
Varför ska motionärer träna som elitidrottare?
Det finns ingen vits i att mäta hastighet i bicepscurls, skriva ner varenda repetitions-RPE, och allt annat sånt, om man inte är elitidrottare, vilket de här personerna uppenbarligen inte var.
Det finns ingen vits i att vara så extremt noggrann och försöka maximera varenda set, om du inte måste, för att du lever på din träning.
Fine, det kan vara kul att se hur samma reps-antal på xx kilo känns dag 1 och dag 24 i en programmering, exempelvis knäböj, men för det ska man inte göra det här i varenda övning, varenda repetition.
Bild från när vi på Tränarprogrammet gjorde fystester, löptester, precis såna som man brukar göra med elitidrottare, när tiondelar, hundradelar och även tusendelar spelar roll.
Nej, du måste inte räkna på allt.
Jag tycker det kan vara roligt att räkna repetitioner på en vikt, och att se hur passet gick överlag. Man kan ha en skala från 1-10, där 1 var supertungt och 10 var jättelätt, och så kan man värdera sitt pass däremellan. Första gången man gör passet kanske det är en 1a, andra gången en 3a, och tredje gången en 5a.
Men hastighet i bicepscurls.
Tur att de inte såg mig halvt börja gråta av skratt när de sa det, fick anstränga mig enormt för att inte skratta alltför högt.
Jaja.
-
Nervositeten ökar – två dagar kvar
Jag har gått i några dagar och varit nervös, utan egentligen förstå varför…
Förrän idag, när jag åt frukost, då kom jag på vad det var som störde tankegången. På måndag börjar ju det hela. Mitt nya liv, med blåmärken och vrickade fotleder.
Egentligen kanske jag inte borde vara nervös, jag känner ju laget, mina tränarkollegor och jag kommer lära känna den nya gruppen fort, så det är egentligen inget problem. Det är ju ingen i den gruppen som kommer kunna åka rulla mer än framåt, så det är ingen prestation i det heller.
Men prestationsångest har jag nog ändå. Jag som egentligen inte ens tänkt börja spela, utan vill lära mig för att kunna rulla utomhus. Jag är nervös för att jag vill kunna prestera direkt, jag är nervös för att andra förväntar sig att jag kan allt, jag är nervös för att jag ska skada mig (känns mer troligt att jag kommer skada mig än inte), och jag är nervös för allt.
Jag kommer ju ändå inte bry mig om hur de andra utvecklas, i relation till min egen åkning (som tränare så bryr jag mig såklart), men jag bryr mig om hur jag utvecklas i relation till de andra spelarna.
Jag har nog prestationsångest för det mesta jag gör i livet, även om jag inte låtsas om det. Jag vill vara den bästa i mina egna ögon. I exakt allt. Jag vill vara den bästa tränaren, den bästa ledaren, den bästa företagaren, den bästa bloggaren, den bästa av allt jag gör. Jag tävlar mot mig själv, men mot andra också, fast att jag inte jämför deras prestation mot varandra, utan min prestation mot andra.
Gah, this complex thing going on in my head, önskar nästan första träningen var över så jag bara kan få pusta ut snart. Fast samtidigt kommer det vara så roligt att snöra på sig mina skates på måndag och stappla fram med alla de andra åkarna. Det ska bli så kul att lära mig rulla på riktigt. Jag är nervös.
