Min numera okomplicerade relation till mat

Triggervarning: vikthets.

Förr, när jag var yngre, högstadiet, gymnasiet och ännu mer när jag fyllde 18 och började gymma och sådär, så hörde jag att om och om igen andra som var tvungna att kompensera det man åt med träning.

Framförallt åren inom hemvården, sommarjobben, så kunde man aldrig ha en fikarast utan att någon skulle säga ”ojojoj nu måste jag bränna de här kalorierna” vilket satte sina spår. Tyvärr.

Det var som att det ingick i att träna, att man måste springa bort kalorierna. Att man behövde få ångest kring mat. Att det var en bra grej att tänka på det.

Vilket, nu när jag kommit en lång bit från den ångesten, känns helt absurt. Varför i helvete ska jag aldrig få njuta av något? Varför ska jag känna ångest kring hur jag ser ut, oroa mig för att gå upp när jag äter en liten semla och ja, varför ska jag bry mig.

Förr, när jag hade en komplicerad relation till mat, skadade såna där kommentarer mig djupt. Kanske aldrig syntes utåt, men jag tänkte alltid på vad jag åt.

Räknade kalorier.

Det har jag kommit långt från nu.

Nu äter jag en semla, njuter av varenda tugga, och planerar att göra en till strax, när jag skrivit klart här.

Numera, när jag kommit över det där med att alltid hetsa kring träning och mat, så äter jag och njuter.

Det är länge sen jag kände ett behov av att bränna kalorier. Det är länge sen jag kände att jag måste fundera över vad jag stoppar i mig.

Förr: åt jag bara något gott om jag visste att jag skulle träna sen och kunde kompensera.

Nu tänker jag bara ”rakt ut i biceps” och reflekterar inte över vad jag stoppar i mig.

Eller ja, för tändernas skull så tänker jag ju till, och för kroppens skull så äter jag bra mat för det mesta, men kära någon, livet är till för att njutas.

Vad tycker du?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.