Jag tar saker personligt

Det är svårt att inte bry sig när saker händer. Att acceptera att det inte är på grund av mig ibland.

Att inse att jag inte är problemet alltid.

Låter kanske knäppt, men jag är en person som tar saker personligt för det mesta.

När saker skiter sig så tänker jag ofta att det är mitt fel, även om det inte alls är så.

Funkar inte det att göra x och y glada samtidigt så är det mitt fel. Jag kunde gjort bättre.

Det gör det problematiskt när man jobbar med folks välmående. När deras hälsa blir något jag tar personligt.

Eller när folk inte gillar något jag gör på mina pass, låtvalet, tramset eller vad jag nu gör. Det blir personligt.

I vissa avseenden kan jag skaka av mig det. I vissa kan jag inte skaka av mig det.

Men, ja, det här är något jag jobbar med. Att inte ta saker så seriöst. Att inte ta det personligt.

Men det är också en styrka.

Jag inser ganska snabbt hur andra människor kommer reagera av att jag är högkänslig själv. Att de också kan reagera kraftigt på tonläge, val av ord och hur jag står när jag säger något.

Att jag märker, reagerar och kan fånga upp, även om det kanske inte är en stor grej för många, så är det en stor grej för mig, och för en annan person därute.

Små saker som tas personligt.

Det är inget att skryta med såklart, det är faktiskt riktigt jobbigt.

Jag tänker så mycket på det här, på att det ibland känns som att jag reagerar mycket mer än andra på saker för att jag är som jag är och att jag tar saker personligt.

Jag vill både jobba bort det och ändå inte. Det är väl det som gör mig till den jag är, tror jag ändå.

Oj så flummigt inlägg, nu måste jag nog sova bort det här och vara seriös igen. Godnatt ♡