Så var det sommar igen. Sommar betyder mycket bad (åtminstone för mig) och mycket bad betyder visa upp kroppen hela tiden.

Och det här är något som ger så otroligt mycket ångest för många. Sommarkroppen.

Egentligen skulle jag kunna skriva ett inlägg om att ni borde ba sluta värdera era kroppar, acceptera att ni ser ut som ni gör, tänka att ingen lägger speciellt stor värdering i hur ni ser ut (förutom om de spanar in er eftersom ni är skitsnygga) och att det inte alls är kul att va på en strand en hel sommar om en har ångest över hur man ser ut. 

Men jag vet att folk inte lyssnar oftast. De ba ”YES NU KÖR VI” och sen tar det tio minuter och de ser någon skavank på sig själv och ba ”nope, nu är det kört” och sen är det slut.

Jag har alltid haft en sån där ”norm-kropp” eller vad en ska kalla det. Lång, smal och så vidare. Men bara för det så kan jag ju inte säga att jag inte haft ångest. Jag var ändå en av de största i mitt fotbollslag som jag spelade i mellan 1a klass och 8an. Och då vägde jag kanske 60kg när jag slutade. Nu väger jag långt mycket mer och känner mig otroligt mycket nöjdare med mig själv.

Då försökte jag faktiskt banta. Vet inte om jag gjorde det öppet så andra märkte det, men försökte äta mindre mat, försökte bli lika snygg som de andra i laget som hade platta magar, som hade mellanrum mellan benen (ni vet thigh gap var inte uppfunnet då) och sådär. Jag hade ju en riktigt bra kropp men jag var inte nöjd.

Jag och en vän tyckte det var jättekul (!!) att stå och väga oss och jämföra och sådär. Usch, vi gjorde mycket dumt, tänker inte ens skriva ut det för vill inte ge några dumma idéer till någon, men vi var inte snälla mot oss själva. Brukade väl väga mig kanske en gång varannan dag och liksom följde med i mina kurvor, upp och ner gick det. Men det är lätt att vara efterklok.

Ännu värre: redan smal, redan liten – jag bestämde mig för att börja med en diet och lite olika kostkurer där jag skulle sluta äta och dricka juicer istället. Smal skulle bli ännu smalare. Smal blev ännu smalare. Smal blev hyllad på sociala medier. Smal blev ännu mer peppad till att fortsätta.

Och utan att fortsätta skriva för mycket så kom ett slut i det här i och med att jag flyttade till Oxford för att läsa engelska i nio månader. Där hade jag (som tur är) aldrig tid att hålla på sådär. Träffade bland annat en vän som tjatade hål i mig om gains gains gains och helt plötsligt ville jag bli stor, bygga muskler och bli större igen. Från att alltid velat bli mindre till att alltid vilja bli större (som jag är fast i nu).

Från att aldrig vara tillräckligt smal till att aldrig vara tillräckligt stor.

Skillnaden nu är väl att jag inte längre orkar lägga värdering i hur jag ser ut. Jag kan liksom inte riktigt göra något åt det. Det här är jag. This is me. Det kommer alltid finnas folk som är snyggare, hur man än ser ut från början.

Men det spelar väl ingen roll egentligen? This is me. Jag ser ut såhär. Jag har ett hål på ryggen av en gammal leverfläck som togs bort och som inte läkt ihop. Jag har en bula på magen som gör att folk frågar om jag är gravid om jag sitter på ett visst sätt. Jag har lite olika grejer som jag skulle kunna haka upp mig på, men jag orkar inte längre må dåligt.

Som Malin skriver: acceptera dig själv. Börja med små steg och fokusera på en sak du gillar hos dig själv. Öka till två nästa dag. Och sen tre. Och så vidare.

Älskade sommarkroppar

Beach2017 – vad är det egentligen. Varför är det så viktigt? Varför gör vi det till en grej? Är någon ens nöjd när det tränar för det? Varför håller vi på? Är du nöjd med hur du ser ut på sommaren? Har du brytt dig innan? Kollar du ens på vad andra håller på med på stranden?

Dela gärna era tankar i kommentarsflödet.