Min största utmaning

Ni vet ju om mina militärmåndagar, åtminstone ni som följt mig ett tag nu. Det är min projekt just nu i att försöka få mig själv att börja gilla löpning. Om det går bra? Nja. Om jag har ett tydligt mål? Ja.

Jag vill ju göra GMU någon gång i framtiden.

Och det känns liksom som att det ingår en hel del löpning och distansträning där. Både vad jag hört, läst, sett och ja, vet, så ja, det är en hel del löpning där. Eller såklart, beror alltid på vem du jämför med. Men jämför du med mig, hon som verkligen inte gillar att springa, så blir det mycket. 

Så, att springa generellt är min största utmaning. Att orka springa ett helt pass. Att inte behöva stanna hela tiden. Att inte vilja stanna hela tiden. 

Jag har gått med i ett nätverk där alla medlemmar bloggar om träning och hälsa. Och de flesta medlemmar tränar helst ute i löpspåret. Alla utom jag.

Jag känner mig ganska kluven till det där. Alltså inte till att vara en icke-löpare, utan att försöka vara en löpare, och försöka passa in. För de flesta i den gruppen liksom längtar ut till spåret. Själv tar jag mig dit för att jag måste.

Fast.. måste jag? Att göra GMU är ju ändå min dröm och min största utmaning just nu. Jag vill ju bli en van löpare, fastän jag hellre lyfter tunga vikter inne på gymmet.

Utmaningen är väl helt enkelt att få löpningen till något jag tycker om. Något som jag vill ha varje dag. Något som de andra i nätverket också tycker om.

Läs mer: Camilla Lind berättar om sina utmaningar. 

Min största utmaning

Det får helt enkelt bli att klara allt det jag vill göra. Jag vill bli tillräckligt stark för att orka ta mig igenom jobbiga saker, tillräckligt uthållig för att kunna springa jobbiga lopp och cykla distanser jag drömmer om.

Som att i sommar hade det inte vart helt fel om jag kunde få igenom att cykla upp och ner till Taizé, platsen jag älskar. Det ligger lite norr om mitten i Frankrike, och det är en utmaning som heter duga, speciellt eftersom jag aldrig cyklat speciellt långt tidigare. Om jag vågar… det märker vi.