Jag är en träningsfeminist.

Du är ju stark för att vara tjej.

Ingen har väl missat att det är internationella kvinnodagen idag? En dag där vi får uppmärksamma lite extra alla de problem som finns i samhället. Hur vi fortfarande behandlar män och kvinnor olika. Mycket har blivit bättre, inte minst på träningsfronten. Det blir mer och mer accepterat att tjejer får bygga muskler, inte bara stå på ett löpband i en timme och träna intervaller. Dömer inte om du vill stå på löpbandet, menar normen.

Jag är en träningsfeminist

Först och främst. Män och kvinnor är olika biologiskt. Mäns kroppar fungerar lite annorlunda mot kvinnor, vilket gör att de svarar på styrketräning lite snabbare, kan bygga muskler lite lättare och ja, de har helt enkelt bättre förutsättningar för att bli bodybuilders (body.se).

Tyngre har skrivit om fysiologiska skillnader, män mot kvinnor, främst då gymträning. Män är byggda på andra sätt, vilket gör att de högst troligt kommer böja, marka eller springa milen lite snabbare än en kvinna, men det beror också lika mycket på träningsmängd, volym, grundförutsättningar osv. Men varför definiera en person utefter hur mycket hen lyfter?

En gång på idrotten i mellanstadiet (ev högstadiet, minns inte exakt) skulle vi ut och springa. Vi skulle springa en viss sträcka så snabbt vi orkade och så bra vi kunde. Det var på en tid när jag hade ont i knät pga fotboll och innebandy och ingen kunskap om hur man kan träna för att undvika den skadan jag hade, så det meddelade jag läraren den dagen, som svarade något i stil med ”men självklart, du kan gå runt, du är ju tjej, det är inget jag väntar mig av dig ändå”. 

Jag är en träningsfeminist.

Det som är skönt med att vara tjej och träna på ett gym är att INGEN förväntar sig att man kan lyfta tungt. Det är skönt att alltid få höra att man är stark för att vara tjej.

Det är skönt att höra att jag inte är som vanliga tjejer när man tränar, det är skönt att höra att jag är annorlunda för att vara tjej för att mina träningsmål inte är som alla andra tjejers. Sååååå skönt.

Lovisa Lofsan Sandström skrev såhär: För mig betyder Träningsfeminism att jag vill kliva ur normativa system där bland annat män förväntas träna på ett sätt och kvinnor på ett annat sätt, inte för att de vill det eller behöver det utan för att de förväntas göra det, utifrån sitt kön. Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram vilka syften, mål och drivkrafter vi har till träning. Den gamla synen där män ska träna för att bli större och kvinnor för att bli mindre känns så förlegad. Istället tycker jag att vi ska lyfta fram varje individs inre glöd och engagemang till träning. Vi ska känna att vi kan, oavsett vem vi är.

Vi har alla olika förutsättningar, men genom att hjälpa och stötta varandra blir arbetet både roligare och lättare – Så skriver Anna på sin blogg trendotraning.

Jag vill ändra på synen kring träning, jag vill göra träningen jämnställd.

Det ska vara okej att bli slank och smal, om man vill, likadant som det ska vara okej att bli stor och stark. Jag vill jobba med individen. Jag vill jobba med att varje person ska känna sig värd att jobba mot vilket mål man vill, där varje person lyfts fram för att hen är hen och inte jämförs med om vilket kön man har. Jag är en träningsfeminist.