• Värt att tänka på

    Joy of missing out

    Lyssnade på en podd innan om ett väldigt spännande ämne. Något som blivit mer och mer populärt kanske – joy of missing out.

    Förr så pratade många om fear of missing out; fomo, och framförallt min psykolog pratade med mig om det här.

    Förr har jag varit en person som haft så svårt att säga nej tack, säga att det inte passar, att det inte funkar, att jag inte kan eller orkar göra x, y eller z, för att jag är rädd att jag ska missa något.

    Jag kanske har varit rädd att tappa en blivande kund, tappa en vän, eller missa något spännande uppdrag eller kanske en blivande vän, eller ja, ni förstår ju, det finns ju massor man kan missa!

    Men nu, på senaste tiden, efter tjat från psykologen haha, så har jag börjat försöka tänka på jomo, joy of missing out.

    Att jag mår bra av att missa saker. Att jag mår bättre av att missa den där superviktiga lunchen som jag inte egentligen hinner med men som kan vara världens möjlighet.

    Jag mår bättre av att faktiskt hinna med det som är viktigt för mig, än att stressa iväg på något som blir halvbra.

    Definition JOMO och definition FOMO

    joy of missing out

    Jomo. Joy of missing out.

    Det handlar ju inte om att skita i allting, men kanske mer att tänka att det inte är hela världen om jag missar en sak.

    Det kommer nya möjligheter.

    Jag behöver inte träffa alla spännande personer.

    Det går att ställa in möten som inte ger mig saker.

    Jag kan säga nej till vänner som ska hitta på saker.

    Det går att välja att fokusera en hel dag åt en sak, inte dra iväg på spännande saker och göra det som jag behöver först.

    Jag har tidigare känt mig så enormt stressad och pressad över att få till allt i livet, hinna med saker jag tror att jag vill ha bara för att andra har det och sånt där ni vet. Men jag orkar inte med det längre. Jag vill ha det jag vill ha istället.

    Joy of missing out.

  • Blogg,  Clara Färdiga Gå,  Värt att tänka på

    Låt träningen ta tid!

    Det finns en anledning till att vi har en elit. Det finns en anledning till att inte alla som tränar är bland eliten. Varför? För att de har rätt förutsättningar i kombination med att de lägger ofantligt mycket tid.

    Vi tar styrkelyftare som exempel. De tävlar i tre övningar; marklyft, benböj och bänkpress. Tre till det otränade ögat ganska lätta övningar. Det är väl bara att lyfta upp stången, att böja med den och sen i den tredje övningen pressa upp den när en ligger ner på en bänk.

    Hur svårt kan det vara?

    Det är svårt. Svårare för vissa än andra. Vissa behöver jobba på benböjstekniken, andra jobbar på startpositionen i marklyftet och en tredje behöver jobba lite extra med att utvinna kraft i stretch-shortening-reflexen när de ska köra bänkpress.

    Det finns en anledning till att styrkelyftarna nere på ÖKK tränar dag ut och dag in. Tre övningar med mängder av kompletteringar. Dag ut och dag in. Lite bättre för varje dag.

    En ny nervbana tar ca åtta veckor på sig att byggas upp.

    Vi tar ännu ett exempel: För ett tag sen började jag träna för att kunna göra chins och pull-ups; genom att hänga i en stång bland annat. Tänkte att det inte var så svårt, 20 sekunder som en hade sagt att jag skulle ha som mål, ja, det klarar jag ju lätt. Första gångerna orkade jag max tio sekunder, men eftersom jag hängde där dag ut och dag in (åtminstone några minuter varje gång jag gymmade) så började mina muskler vänja sig till den konstiga belastningen jag tidigare aldrig haft.

    Jag började med att bara hänga där och försöka aktivera min latsmuskulatur, och ja, tillslut klarade jag 20 sekunder. Nu vet jag inte längre hur länge jag orkar hänga, nu är träningen på istället att klara göra en chin och en pull-up. Det är lite svårare, men skam den som ger sig. 

    Vad jag vill komma fram till är att träningen tar tid. Träning tar tid om du vill bli bra på något. Det finns några små idioter som är grymma på allt de testar första gången, men vi andra dödliga måste göra rörelsen dag ut och dag in.

    Men det är väl det som är charmen med träningen? Att inte alltid vara bäst, men att få träna för att slå sina egna rekord? Att orka göra fem armhävningar på fötterna istället för att kämpa med två på knäna. Att inte tycka att plankan är någon jobbig övning längre.

    Har du någon övning du kämpat med länge, som du äntligen har blivit riktigt grym i?

%d bloggare gillar detta: