Det är så märkligt att se gamla bilder på den här lille hunden, jämfört med hur han ser ut nu.
När jag adopterade honom vägde han runt 15 kilo och nu väger han nog 30 kilo.
Då: tunn och klen liten kille som sov mest hela tiden. Stora bitmärken och sår som blödde och delar av pälsen som saknades.
Nu: en liten muskelknutte som gärna springer runt runt i skogen i flera timmar och samtidigt gärna sover bort en hel dag med huvudet i mitt knä när jag sitter och jobbar eller spelar tv-spel.
Det är lite olika vinklar på bilderna nu, men tycker man ser rätt tydligt att det är stor skillnad på den lille hunden. Filten han har på sig på den översta bilden kunde han bara ha första två veckorna, sen blev den för liten och gick inte att knäppa.
Maxies lilla historia är att de hittade honom utomhus i ett skjul, övergiven (fyfan vad hemskt) och tog in honom på ett hundhem på Irland. Han blev tyvärr attackerad av andra hundar där, därav alla bitmärken, och de ringde mig och frågade om jag ville ta emot en jourhund akut, för annars var de tvungna att avliva honom för de har inte riktigt tid att ta hand om en så rädd hund där.
Så fort gick det, de ringde mig på torsdagen och söndagen kom han hem till mig, och detta är för snart två år sen nu.
Det tog väl en timme från att han kom innanför min dörr till att jag bestämde mig för att det var min hund.
En så snäll och gullig liten skitunge har jag nog aldrig sett förut!
Sen så funkar han fortfarande inte med andra hundar, men det gör inte så mycket tycker jag.
Absolut är det tråkigt att han inte kan leka med andra hundar, men jag har inte så många vänner med hundar i krokarna ändå så det är inget större problem.
Däremot jobbar vi aktivt med att han ska bli tryggare och tryggare i varje hundmöte, och jag har tagit hjälp av en duktig hundcoach som hjälper oss med tillvägagångssätt när det blir en jobbig situation.
Att vi snart har haft två år ihop är sjukt, absolut det bästa jag vart med om i hela mitt liv.