När jag slutade titta på siffran på vågen, började jag uppskatta min kropp.
När jag slutade klämma på magfettet, började jag uppskatta mat igen.
När jag slutade jämföra mig med andras kroppar, så började jag känna att min kropp duger också.
När jag slutade använda en calipertång för att mäta fettprocent (ja, vi hade såna på universitetet som vi hade tillgång till, skitdumt för min hjärna), så kunde jag släppa taget om mina negativa tankar.
När jag började träna tung styrketräning och började bry mig om vikterna på skivstången, kunde jag släppa taget om min egen vikt.
När jag började bry mig om vikterna på skivstången, kunde jag för första gången känna att mitt utseende inte spelar någon större roll.
Vill inte säga att jag haft en allvarlig ätstörning, men jag har, som många andra i min ålder gör eller gjort, ätit alldeles för lite och har alltid försökt gå ner i vikt, oavsett om man egentligen behöver eller vill gå ner i vikt.
Jag vill inte säga hur mycket jag väger här, eller liksom prata om det, för jag vet att det kan vara triggande, och jag har lovat att det här är en safe spot, och helt ärligt, det spelar ju ingen roll?
Den viktigaste vikten är vad du har på skivstången, inte vad som står på vågen.
Sluta mesa, börja lyft ordentligt, lägg av med dina 3-kg-vikter och börja träna med vikter som ger resultat på riktigt.
Lovar att du kan börja må bra i din egna kropp då med.