När man slutar bry sig

Det är inte långt ifrån, men det är nära.

Kommit till det stadiet nu, tror jag åtminstone. Stadiet där jag inte riktigt bryr mig. Mer nyfiken än fundersam. Mer ointresserad än ledsen.

Lite mer rycker-på-axlarna.

Det är konstigt att det tar så lång tid att komma över någon, men samtidigt så är det nog inte alls konstigt.

Jag är nog inte personen som slutar bry mig helt, kan fortfarande tänka på vad den där första personen jag var kär i på lågstadiet ibland gör med sitt liv, om han mår bra och så, men jag känner inte att jag bryr mig för att jag saknar honom, varken lågstadiekärleken eller det som tog slut för ett år sen.

Innan idag såg jag en likadan bil som han hade, och tidigare har jag tyckt att det var jobbigt haha, men idag så bara noterade jag det, men tyckte inte att det vore jobbigt om han dök upp sen. Om vi hade träffats.

Jag tror inte att man läker helt, utan att det kommer finnas kvar ärr på ens hjärta. Ärr som smälter bort mer med åren, men som lämnar en liten förändring ändå. En lärdom.

Lågstadiekärleken lärde mig att inte acceptera att han va tillsammans med en annan tjej samtidigt, som jag sa ifrån om och han accepterade, och vill minnas att vi ändå va tillsammans på alla skoldiscon? Haha

Senaste kärleken lärde mig att uppskatta det lilla. Att ta tid att sitta och prata, dricka kaffe och njuta av livet. När vi träffades var jag mitt innan min utmattning, och jag kunde knappt slappna av, men utan honom och att vi hade våra såna stunder så tror jag att jag hade kraschat hårdare.

Så nä, jag kommer inte sluta bry mig.

Men mitt ärr bleknar och märks inte av.

Det tar sin tid att komma över någon, och det är nog bara tid som fixar sånt. Fixar hjärtan. Lagar brustna själar.