När det inte känns så himla mycket längre.
När livet känns liksom… stabilt kanske. Det är inte så mycket som jag funderar över, stressar över och sånt.
Jobbar på med mina fastställda mål och försöker byta ut mitt extrajobb mot ett annat, men annars är det liksom.
Jag.
Här är jag.
För ett år sen var jag ju i världens bergochdal-bana och grät och skrattade om vartannat.
Idag är det mer… lugnt.
Det är inga jobbiga känslor som spökar. Det är inte så svettigt att leva.
Jag tar en dag i taget och gör det där jag faktiskt vill göra.
Finns små saker jag vill ändra såklart, men i det stora hela, så är jag här. This is me.
Jag klarar mig.
Så jag antar att det är lite konstigt att läsa för er, eftersom det var så länge sen jag kände så, men jag mår bra. På riktigt mår bra.
För en gångs skull.
Det är typ värt att fira?