Min trygghet. Mitt space.
Mitt hjärta.
Min hjärna.
Jag är trött på att andra fått bestämma hur jag ska tänka och tycka om saker.
Det är mitt och ingen annans.
Jag är trött på att bli nedtryckt.
Jag är trött på att behöva rätta mig in i ledet.
Jag vill visa att nej, såhär är det inte alls i mitt liv.
Jag vill visa att det finns annat som är möjligt.
Och jag längtar efter den förändringen.
Mitt andrum har varit alldeles för litet på många år. Och jag har kämpat och kämpat. Och helt plötsligt börjar jag känna mig fri. Kanske är det nu jag ”hittat mig själv?”
Eller?
Hur vet man sånt?
Jag känner bara att det börjar bli roligt att vara Clara igen. Clara som inte måste tillhöra någon annan. Clara som tycker om sig själv och kan hantera sig själv. Clara som bara är… Clara.
Mitt andrum.