Ibland mår jag bra. Ibland mår jag skit. Ibland är det något däremellan.
Och med träningen, med att slita och dra i tunga vikter, så mår jag lite bättre varje gång.
Jag får utlopp för min sorg, min ilska, min ångest och alla andra känslor också.
Som ni vet så mår jag ju inte jättebra alltid, och den här veckan, inför mens-veckan, så är det ännu sämre. Mitt humör går upp och ner, jag gråter ena stunden och skrattar andra stunden, MEN sådär några timmar efter att jag gymmat så är oftast känslorna på en lagom och stabil nivå.
Och det här är ett av mina största varför, att få må bra mentalt. Det är därför jag går ner gång efter gång efter gång till gymmet, gärna fler gånger i veckan än jag egentligen borde (men har blivit bättre på att vila också), och det är därför jag fortsätter.
Sen handlar det såklart också om att bli stark, att må bra i min kropp och inte ha ont, vilket jag inte längre har, varken i axlar, knän eller rygg, mina tre problemområden, men nog är den mentala biten längst upp.
Min känslokontroll är min räddning tror jag. Utan det här hade jag nog brutit ihop för länge sen, och fastnat i självhatet. Inte orkat ta mig ur röran som jag lämnades i, eller lämnats i flera gånger, fler än vad som kanske är rimligt.
Det här året har fler personer rensats bort i mitt liv än jag planerat. En som jag brukade se som min bästa vän (och pojkvän), en viss hund (dock inte den på bilden) och sen några andra jag också tyckt så mycket om, som bara ramlat bort, så ni kanske förstår att det har varit lite kämpigt.
Och det är bara något som jag får acceptera.
Min känslokontroll är gymmet, de fria vikterna och att få bara vara där andra fokuserar på att bli starka.
Där vi alla bara accepterar varandras existens. Vi fokuserar på vårt och låter andra sköta sitt.
Ibland mår jag bra, ibland mår jag skit. Och det är väl bara något jag får acceptera. Det kanske blir bättre i framtiden, med ännu fler kilon på skivstången.