Klockan är kvart över sju och här sitter jag på Göteborgs centralstation och dricker mitt morgonkaffe. Ser stressade människor springa till tåg och bussar och jobb. Ser en farbror som läser tidningen.
Ett tjejgäng går förbi med så mycket parfym så jag får ont i huvudet.
En städmaskin som snurrar runt irriterat för är alldeles för mycket folk med stora väskor i vägen för maskinen.
Två damer med varsin bulle i handen, otroligt nöjda.
Själv har jag en stor kaffe i handen, boken Björnstad i lurarna och datorn såklart. Borde öppna min mail men vågar inte. Orkar inte. Inte riktigt än.
Klockan är halv åtta och snart är det dags att gå till tåget.
En liten flicka går förbi stolt med sin egna väska i ena handen och sin pappa i andra.
Jag längtar mest hem till sängen. Till säkerheten hemma. Eller bara vara själv liksom. Mitt sociala konto har laddats upp för år och dar, så nu vill jag mest vara ensam. Prata med folk på andra sidan datorn. Det finns ju en anledning till att jag bygger företag online.
Två ordningsvakter går förbi, med sina stora armmuskler spända, som för att visa att ingen har en chans mot dem.
I boken pratas det om machokulturen i hockeyn. Lite för tuff hockeykultur. Lite för hårda regler. Lite för stor skillnad mellan killhockey och tjejhockey. ”För vad är det vi hoppas på?”
Nu är klockan tjugo i åtta. Tjugo minuter tills tåget går. Det är dags att ta sig samman. Åka hem. Äntligen.
Känner igen den längtan efter att bara få vara själv när man varit för social
Ja, bästa!!