Skön bild efteråt. Inte så lerig men väldigt trött. Som ni ser kan jag inte riktigt sträcka ut benen här…. 😉

Först och främst, stort tack till Luminox för att jag fick springa för er. Blev press-inbjuden i egenskap av bloggare och ja, det var riktigt kul, så stort tack!

Tough Viking 15 km

Kändes som världens längsta lopp, men antagligen det roligaste också. Ett hinderbanelopp på en och en halv mil, med massor med hinder att ta sig över, under eller simma igenom.

Precis innan loppet var jag så nervös, hade ont i magen, och var verkligen inte sugen på att springa loppet haha!

Vi var ett stort gäng från Luminox som körde, från hela världen. Elitmilitärer, ett skönt gäng från Österrike, vi från Sverige och massor med andra personer. Väldigt brokig skara, men alla sprang ju inte ihop. Jag skulle springa med mitt lag på fyra andra personer, men ganska snabbt tappade jag bort dem. Några hamnade framför och några bakom.

Luminox höll en uppvärmning för allihopa ungefär tjugo minuter innan start, så att vi skulle komma igång, bli peppade och sådär ni vet. Inte skada sig alltför mycket. Sen var det dags för start och helt plötsligt var vi igång och DÅ släppte exakt alla nerver.

Första hindret var att komma förbi ett gäng americanfootball-spelare och det gick väldigt bra, lyckades hoppa emellan så fick inte en enda smäll. Sen sprang jag på högersidan och där var de inte lika aggressiva heller, så det var ju lugnt.

Sen var det en del klättring, hoppa över däck, och massor med roliga saker. Sånt som jag är bra på.

Och så var det en lerhög. Eller flera lerhögar. Där folk fastnade, tappade skor, tappade kläder. Jag fuskade en hel del och sprang förbi försiktigt på kanten. Blev jättelerig ändå.

Sen kom ice tanks, och här fuskade jag ordentligt. Vi kom fram till ett hinder där en skulle ner i en låda med is, simma under en sak och upp igen, och ja, den lådan, den var väldigt trång och liten. Usch och fyfan. Hoppade förbi och fick en arg blick men men, ville inte att de skulle behöva hitta mig helt avsvimmad… 😉

Sen gick de flesta hinder väldigt bra. Allt som var beroende på armstyrka var skittufft, jag tappade ofta greppet och lyckades liksom inte göra det jag skulle. Men hängde i alla hinder en liten stund innan jag gav upp och fick springa straffrundan.

Mitt lättaste hinder var balanshindret – en skulle gå på en väldigt bred planka (tyckte jag iaf) en bit och det gick väldigt bra för mig, men många andra kaxiga försökte springa eller gå snabbt och de ramlade och slog sig (hehe) så även om de klarade alla andra hinder bättre, så var jag fan grym på detta! 😉

Fick många vänner längs vägen som jag fick hjälpa eller som hjälpte mig över eller under saker. Vi hittade en bra väg igenom träsket, höll i varandra när vi ramlade och allt sånt där. Inga som jag träffat tidigare eller antagligen träffar efter.

På ett ställe skulle vi simma ungefär 400 m (vad jag hörde) och det var ju nästan underbart skönt. tror det kom kanske efter en mil, och jag som älskar att simma tyckte nästan att det var avslappningsstunden under loppet. Väldigt glad att klockan jag fick av Luminox klarade badet och all lera också!

Atlasstenarna som en skulle lyfta upp på en hög var sjukt tufft! Aldrig gjort det tidigare men sett på instagram (haha) på hur strongwomanpersoner gör så visste på ett ungefär men kunde inte ens få 50kg-klumpen att lyfta från marken. Måste träna på det uppenbarligen.

Fallskärmsjägarna hade roligaste hindret tror jag, klättra upp för en grej, ner i sanden, ut i vattnet och under ett nät. Blev så himla peppad av grabbarna som stod och skrek på mig haha!

Saker jag ska träna på tills nästa gång:

• Allt med armstyrka. Allt med armgång. Testa olika armgångsgrejer. Jobba mycket mer med armarna. Hade nog inte klarat något hinder som var med armgångsliknande om jag inte hade fått hjälp av vänner längs banan.
• Lyfta atlasstenar.
• Löpträna mer (såklart)
• Försöka bli av med höjdrädslan.

Kommer jag göra det här igen? Högst troligt. Är väl lite knäpp i huvudet men gillar tydligen sånt här. 

Tack Vilda för att du drog med mig på det här!

Juste förresten! Sista hindret var ju ett elhinder och jag har hört så många skräckhistorier angående det där så tänkte febrilt hela loppet på om jag skulle göra det där hindret eller inte. Men bestämde mig för att säga att jag var gravid och då fick en krypa under två saker istället för att springa igenom det där dödshindret. Skönt att få vara gravid för en stund. 😉

”GRATTIS!!!” skrek de till mig haha!

Förlåt, men springer verkligen folk ett lopp som tough viking när en är gravid? Jag fick så mycket saker i magen och i ryggen (kanske är klumpig) som kanske inte är bra för barnets säkerhet? Men vad vet jag. 

Självklart pratade jag lite med gänget från Försvarsmakten inne i deras monter. Vi pratade om Militärkvinnor, om min GMU-start som är om en och en halv månad och en hel del annat. Ser ni hur trött jag ser ut efter att ha sprungit i tre timmar? 

Tre timmar tog alltså loppet. På pricken. Var jätteskönt att ha den där klockan på armen för att ha koll på mig själv så jag kunde pusha på mig själv lite ibland. Efter ungefär halva loppet fick jag jätteont i ljumskarna, var inte alls skönt, men men. Kom iaf igenom hela loppet.

Tack actic som gav mig både massage och tejpade min trötta fot så jag slapp allt vad fotvrickningar heter. Min kropp är ju lite småsöndrig. 

På kvällen kom jag fram till Göteborg och hemma hos Dorotea fick de väldigt många skratt åt min stelhet. Note to self: Stretcha där det gör ont efter ett lopp. Sätt dig inte på ett tåg i tre timmar utan att stretcha. Kunde inte röra mig normalt (för mig) och idag (torsdag) gör det fortfarande lite ont. Så stretcha. Detta var inte roligt liksom. Eller ja, för alla andra var det väl det. 😉

Tack för i år, vi ses väl nästa år.