WE DID IT

Förra året sprang vi. Detta året sprang vi igen. Blod, svett och tårar. Åtminstone svett. Ni ska bara veta hur trötta vi är idag. Benen och armarna är blå av alla blåmärken. Min kropp känns som att jag har utsatt den för det absolut värsta jag någonsin kunnat göra. Förlåt.

Action Run är på 7,5 kilometer med 38 hinder, genom hela Örebro. I början och slutet är det mest hinder, så när man springer på lille Stora Holmen och borta vid slussen händer det inte mycket, men det är också ganska skönt med en återhämtningssträcka, där en får tid att vila armarna från att dra sig fram över hindrena.

Det börjar med stockar som ”brinner”, sen ska du upp över saker, ner över saker, gå armgång, ta dig över stockar i vattnet och alla möjliga (omöjliga?) saker.

Det bästa med hela loppet var när vi skulle gå armgång. Det är något som jag aldrig kunnat tidigare, utan första gången jag verkligen lyckades med det var för några månader sen, och jag är fortfarande så nöjd över att jag är stark i överkroppen! Den här gången var jag dock alldeles blöt om händerna och alldeles alldeles slut, eftersom det var ett av de sista hindrena på hela loppet! Men jag tog tag om stången, testade styrkan, tog tag i nästa, släppte första och tog mig sen en stång i taget och helt plötsligt var jag framme. By myself and I. Fortfarande bästa känslan.

Här är ett annat hinder (med mig in action), som man ska klättra över då. Ett av de sista hindrena och just då ett riktigt himla jobbigt hinder. Annars är det väl ett av de lätta, även för mig som är höjdrädd. Jag bara slutar tänka på höjden, slutar kolla ner på marken och fokuserar blicken på repen, där jag ska sätta foten eller där jag ska ta tag med händerna. Hur man överlever Action Run som höjdrädd…. Kanske är ett inlägg jag ska skriva? 😉

Dock så hände en riktigt jobbig sak i början av loppet. Jag fick en smäll rakt på revbenen längst ner, men smärtan kom inte direkt. Utan den byggdes upp i takt med att vi tog oss igenom några skitjobbiga hinder, bland annat ringarna i vattnet. Förra året när vi körde AR så var de avstängda när vi skulle förbi pga anledning, så vi hade ingen koll riktigt på en taktik för att ta sig över på ett effektivt sätt….. Så just då, med en lätt illamående av smällen i bröstet, kände jag att jag bara ville ligga kvar på ringen och skita i att slutföra loppet. 

Tillslut kom vi över och vi körde på. Illamåendet slutade dock aldrig, det blev bara värre. Vi försökte springa mellan alla hinder (här kommer en sträcka med mest löpning) men det gick sådär. Dock gick det över efter några kilometer, och för de sista tre kilometrarna så hade jag inte ont alls! Nu (dagen efter) känns det bara om jag klämmer lite på revbenet, men gör inte ont att andas eller är speciellt märkbart. Bedömmer mig själv som hel! 😉

Här är ett annat jobbigt hinder! 😉 Ett hinder som man då ska springa över, men ja, det är inte jättelätt, så ja, det blir väl ett bad för de allra flesta! Jag tror jag kom över tre, sen fick jag bada lite. Dock var det ganska skönt med ett bad i Svartån, kände för att lukta illa liksom……….. (ironi). Min taktik för att komma över när man väl är i vattnet är att vara på sidan av rören, och dra mig över med hjälp av kedjorna på sidan som rören sitter fast i. Det är mitt mest effektiva sätt, så tips tips!

Sista (skitjobbiga hindret) är ett lutande rullband, som då rullar åt fel håll. Varför kan det inte vara åt rätt håll?? Bästa tipset där är att ta så korta steg du bara kan. Det sa en till mig förra året som var funktionär, efter att jag försökt springa med mina längsta steg och sen ramlat… Så sprang med korta, korta steg och sen var jag helt plötsligt uppe! Det är det näst sista man gör, sen är det bara att klättra upp och trycka på målknappen (äkta gladiatorknapp)!

En suddig men väldigt bra målbild. Vi svettades och kämpade svinhårt. Typ det värsta jag gjort pga att jag mådde så illa då, men nu, efteråt känns det bra igen. Otroligt nöjda efteråt.

Till vänster – hur mina ben såg ut förra året. Till höger – hur de ser ut just nu. Tycker dock Action Run förra året gav ett värre resultat. Kanske är jag härdad. Kanske är jag hårdare. Starkare. Bättre. Klart jag är.

Tack Action Run för i år! Vi ses nästa år! 😉

Läs mer om action run här.

Har du sprungit Action Run? Hur gick det? Eller ska du?