I helgen var jag med om massor med roligheter, hälsade på en av mina bästa vänner och firade henne i Västerås och åkte till Norrköping dagen efter för att se två bouts (derbymatcher), i första turneringen i division ett, samma som vi spelar i. Så en omkringflaxande helg men så kul jag haft det! 😉
Idag gick vi på ett tungt teoriblock på föreläsningarna. Vi pratade om mycket (som jag inte förstod) och lite till (som jag ska läsa mig till). På eftermiddagen hade vi en praktisk föreläsning, där vi fick testa att meditera. Att sitta ner rätt upp och ner och bara andas. Andas in och andas ut.
Mitt spralliga jag tyckte det var ganska jobbigt i början, ville mest hoppa runt i danssalen som vi ändå var i, men efter ett tag kom jag in i ett lugnare jag och kunde så gott som när genomföra uppgiften. Att få tankarna på att endast fokusera på andningen var nästintill omöjligt mer än en sekund, men min lärare förklarade att en lyckad meditation är när man är medveten om att man gör fel så man kan komma tillbaka till andningen… Vilket jag ändå insåg, så jag kunde meditera. Tänk er det va! 😉
Det jag fick med mig från dagen var inte hur man mediterar utan varför. Varför man vill hitta ett fokus och ett lugn inom sig själv. Varför man i stressade situationer kan hitta tillbaka till sig själv, se målet och kunna prestera. Varför det är så viktigt att hjälpa sina atleter att hitta ett lugn och inte bli stressade av omgivningen. Publik, tränare, medspelare eller motspelare kan gärna störa i atletens fokus och därför är det viktigt att lära upp sina spelare att vara medvetna om sig själva och hitta ett lugn så de kan prestera på max.
Läste något liknande i en av kursböckerna: Mentalt fokus kommer inte ge dig en vinst, men utan det kommer du förlorat innan du ens börjat. Värt att tänka på, även om du själv inte håller på med någon idrott, du kanske ska på en intervju eller göra något annat viktigt snart? Försök träna upp ditt mentala fokus. I know I will.
Självberömmelse är lika viktigt det. Vi skulle under meditationen berömma oss själva varje gång vi kom på att vi började tänka andra tankar; ”Bra där Clara, nu upptäckte du att du gled iväg från uppgiften, igen, nu får du fokusera igen på andningen”. Brukar du ge dig själv berömmelse? Ibland, när jag gjort något riktigt bra, som blivit godkänd på en tentamen, brukar jag tänka att jag är bäst i världen. Det handlar inte om att hälften i klassen säkert fick högre poäng än mig, utan att jag presterade, jag kunde något.
Även om ingen annan berömmer dig för när du gjort något bra, så är det viktigt att du själv gör det. Att du är snäll mot dig själv. Att du kan ge dig själv en klapp på axeln när du satt ett personligt rekord i bänkpress. Eller när du äntligen orkat diska undan disken från gårdagen. Det där gjorde du riktigt bra! Vad är det för mening att klanka ner på sig själv när man kan berömma en för vad man gjort?
Det är viktigt att vara stolt över sig själv ibland, och se sin egna personliga utveckling. Som att idag satte jag ett nytt PB i vanliga knäböj på 65kg. Jag har aldrig vågat böja över 50(????) så idag tog jag mod till mig och lastade på fem kilo till, och sen fem kilo, och sen fem kilo till. 65kg-repetitionen hade aldrig blivit godkänd i en styrkelyfttävling för tekniken var värdelös, men jag gjorde det. Jag gick över min mentala spärr och vågade. Gissa om jag är stolt över mig själv?