Ikväll har jag varit på del två av tre utbildningar för unga ledare inom idrotten i Örebro. Kvällen har haft ett jämställdhetsfokus där vi har diskuterat hur män vs kvinnor framställs i media, vilket som läggs mer fokus på, hur publik beter sig, hur tränare beter sig och mycket annat.
Två spelare från mitt lag, Örebro Roller Derby var där och pratade om hur vi jobbar, och hur rollerderbyn generellt jobbar i Sverige och resten av världen, som är väldigt annorlunda mot resten av sportvärlden. Respekt mot det andra laget och andra föreningar generellt tror jag är det som skiljer sporten från andra. Istället för att bua åt motståndarlaget som jag så ofta sett på de andra sporter jag varit på (och själv gjort), så jublar vi åt båda lagen på ett bout, även om vi självklart jublar extra om det lag man hejar på gör något fantastiskt.
Vi pratade om hur män framställs i media, respektive kvinnor. Hur Zlatan fick vara på fyra olika uppslag i en sportbilaga i en stor tidning, samtidigt som det var bara två uppslag som fokuserade på kvinnor. Hur bilderna på tjejerna var mest ”meh”-bilder, mot att bilderna från gårdagens hockeymatcher var snygga, dramatiska och ja, sportbilder.
Främst pratade vi om hur vi som ledare kan göra för att vara så bra och jämlika i vårt arbete. Hur vi kan ifrågasätta det som redan finns, som beteenden och handlingar. Inget som jag tidigare kanske tänkt på men som jag börjat tänka på mer och mer, som mitt inlägg igår om träningsfeminism. Det är en viktig fråga, jämställdheten inom idrotten, något som ska pratas mer om och som det ska göras saker åt, både på nationell nivå och på individnivå. Hur vi som spelare, tränare och supportar beter oss.
Om vi jublar åt motståndarens jammer när hen blir lead eller när hejarklacken sjunger att den skadade motspelaren borde dö.