• Blogg,  Värt att tänka på

    En ledare utan titlar

    I am Daenerys Stormborn of the House Targaryen, the Unburnt, the First of Her Name, Queen of Meereen, Queen of the Andals, the Rhoynar and the First Men, Lady Regnant of the Seven Kingdoms, Protector of the Realm, Khaleesi of the Great Grass Sea, Breaker of Chains and Mother of Dragons.

    Något jag funderat ett tag på, och ännu mer sen den här helgen, är ledartitlar. Att alltid presentera sig med en titel eller bara presentera sig med sitt namn. Daenerys från Game of Thrones presenterar sig ganska mäktigt, men egentligen; behöver hon det?

    Inte för att jag kan jämföra mig med henne, men behöver jag presentera mig som bloggentreprenör, huvudtränare för Nerike Knockouts, vårdbiträde i Örebro Kommun, konfirmandledare i Svenska Kyrkan, projektledare för Fotboll För Alla Tjejer och driver Clara Färdiga Gå? Nja. Nu har jag ju inte tagit över hela Örebro Kommun eller Svenska Kyrkan, så det låter inte lika mäktigt som Daenerys, men ändå.

    Fast egentligen, det var inte själva titlarna jag ville prata om. Utan jag ville prata om de informella ledarna. 

    De där ledarna som inte bryr sig om sina titlar.

    De där ledarna som är bra på att leda grupper till framgång, som tar ansvar för alla andra människor, och som ser varje individ i gruppen, som ser till att alla får utvecklas framåt. Ett steg i taget arbetar de för att alla ska känna sig välkomna.

    De är de viktigaste i idrotten. Eller egentligen i alla situationer, men framförallt idrotten. De har insett hur viktigt det är med en lagsammanhållning, antingen inom laget eller i gruppen som tränar tillsammans i individuella idrotter.

    Vem är en bra ledare då? Alltså, det finns så många olika sorters ledare, men generellt tycker jag de där ledarna som är bra på att lyssna och få en att må bra är de absolut bästa. Antingen de som gör även den sämsta aktivitet till den roligaste, eller den som bara sitter och verkligen lyssnar på en när jag pratar om hur ont jag har i foten efter att ha haft min skates påknuten lite för hårt.

    Viktigaste ledaregenskapen är att kunna visa respekt för andra. Att kunna respektera och känna av andra människor i deras situationer, att kunna möta dem och leda dem framåt i deras situation, så att de känner att de har vunnit, och inte att ledaren bara jobbar för att gruppen ska nå sina egna mål.

    Att vara en bra ledare handlar om att få andra att känna sig välkomna. Att hela tiden aktivt arbeta för att den grupp en är ledare för vill vara på träffen. Det här är en punkt jag arbetar mer i situationer med ungdomar än vuxna, speciellt när jag är med konfirmander. För fjortonåringar är en ostabil åldersgrupp. Minns själv hur bräckligt självförtroendet var då, och hur viktigt det var med en plats där en kan få vara en själv, och få trivas. Att få dem att längta tills nästa konfaträff är, att känna att det är den bästa stunden varje månad.

    Något jag jobbar mer aktivt med mina äldre damer (Nerike Knockouts) är att försöka få dem att känna att de behövs. Att den bästa träningen blir när just den spelaren kommer. Att träningen inte alls blir lika kul om inte den spelaren dyker upp. HUR ska träningen kunna bli bra om inte *välj valfri spelare* visar sina snygga crossovers eller skrattar när något i tränargruppen säger något tokigt (obs: händer varje träning). Hur ska träningen bli bra om vi inte får se *välj valfri spelare* göra ett skitsnyggt apex jump, plogstopp eller hopp över rädd tränare?

    Jag är verkligen inte den bästa ledaren, men jag jobbar varje dag med att få andra att må bättre runtomkring mig. Att få känna sig sedda och att få känna sig behövda. Att få känna att de kan få slappna av, för någon annan har ansvaret just nu.

    Vilka egenskaper tycker du är viktigt att en ledare har? Vilka egenskaper bör en ledare ha för att du ska lyssna på den och för att du ska respektera den?

  • Blogg,  Värt att tänka på

    Den fruktade vinnarkulturen

    Alltså… Måste man verkligen tävla? Borde det inte vara bara de som verkligen vill, som tävlar, och de som inte vill, de får vara med ändå. Måste allt i föreningslivet handla om att vinna? Redan från barnsben lär en sig att tävla, att vinna är det viktigaste och att ja, förlorade laget, då var det inte ens okej att vara nöjd med sin egna insats under den matchen.

    När jag var liten spelade jag fotboll. Jag tror jag började i första klass, men mitt minne från den tiden är lite oklart, kan ha varit i andra klass också, och jag slutade i samma veva som jag började åttan, vilket också kan ha varit nian. Det där med mitt minne, det är lite oklart. Det är dock inte det viktiga. Det viktiga är att vi från första gången vi spelade seriespel skulle vinna alla matcher.

    Och det gjorde vi, åtminstone de matcher jag kommer ihåg. De andra matcherna har jag säkert förträngt, för de var ändå inget att minnas. Vi var alltid bäst i serien, alltid serievinnarna, och det var bara ett lag (som jag minns) som ens hade en chans mot oss; Rottne IF. Själv spelade jag i HAIF f94 och vi var bäst. Det fanns inte ens på kartan att vi skulle förlora. Obs; detta är alltså bara vad jag minns, har säkert glömt 80%.

    Hur utvecklas man om man aldrig får förlora? Hur kan en bli bättre om en alltid är bäst?

    I helgen var vi på ett utbildningshelg för ledare och tränare inom idrotten, en otroligt viktig och intressant helg, där vi fick lyssna på flera föreläsare och en av dem var Darryl Finnell, en som själv växt upp med att tävla genom hela livet, och sen som tränare. När jag hör såna föreläsningar så startar det alltid otroliga tankeprocesser i huvudet, och ännu fler när jag läser igenom mina anteckningar. Just nu kan jag inte släppa tanken på om det verkligen är viktigt att tävla, samtidigt som det är otroligt viktigt att tävla. Det handlar mest om vad en ska tävla för.

    Vad är det egentligen att vinna? Är det att vinna SM-guld som Växjö Lakers gjorde förra året? Är det att få fler poäng mot Västerås Roller Derby än något annat lag tagit? Är det att klara av något en själv inte klarat tidigare, helt oberoende på vad andra presterade på tävlingen? Är det att få hela föreningen att delta i en tävling?

    För mig finns det olika vinster. För mig är det en vinst att se en spelare klara av en sak som hen inte klarat tidigare, som att göra one foot glides, eller som att se en av mina fotbollstjejer nicka bollen för första gången helt korrekt. För mig är det lika mycket en vinst att se Växjö Lakers vinna borta mot Örebro (och jag och tio andra står i bortaklacken och gråter av lycka), eller att jag klarar att lyfta tre kilo mer i frivändningen.

    Jag tror att det är viktigt att toppa lag, och jag tror det är otroligt farligt att toppa lag.

    Det är viktigt att toppa lag för att få något att arbeta efter. Får spelarna spela exakt lika mycket tid, helt oberoende på hur bra de är, så tror jag inte de kommer ha samma vilja att förbättras, om de inte har något att träna efter. Istället tror jag att spelarna sporras av att utvecklas för att få mer speltid; för att visa hur grymma de faktiskt är!

    Sen tror jag det är otroligt farligt att toppa lag. Jag tror inte det finns någon faktor som gör att folk slutar idrotta lika mycket som att toppa ett lag. Jag tror inte det finns något som fått så många av mina vänner att aldrig någonsin vilja träna igen. Åtminstone med något som gäller prestation.

    Att träna något bara för att prestera hela tiden, speciellt när en är liten, där en också ska ha tid att prestera i skolan, att vara en bra vän och allt annat som ska hinnas med när en är liten… Ja, det låter liksom inte rimligt i mina öron. Samtidigt tycker jag det är otroligt viktigt att våga utsätta barnen för tävlingsmoment i idrotten. De lär sig samarbeta, att arbeta mot ett gemensamt mål och de utvecklas tillsammans.

    Frågan är bara var gränsen går.

    Varför åker barn på landslagsläger när de är tolv, tretton, femton, när det finns de spelare som är på sin allra bästa nivå när de är 23? 29? Zlatan är nu 34 och han är väl den bästa svenska fotbollsspelaren vi har? Eller? Känns det inte orimligt att vi ska toppa lagen när barnen är 10 år, om det är 24 år kvar tills spelaren kanske är på sin bästa nivå?

    Ska vi lära vissa att de, när de är 11 år, inte duger? Att de inte är bäst i laget? Att de ska få sitta på bänken, för att de som är bäst just då ska få spela mest, för att just den matchen, när de är elva, är så otroligt viktig?

    Men tänk att spela i ett lag eller träna för någon förening där en aldrig tillåts vinna. Hur kul är det? Jag hade tröttnat direkt, hade gått därifrån och aldrig kommit tillbaka. Jag drivs av att vinna. Jag älskar att vinna. Hade vi i HAIF f94 varit mer ödmjuka hade jag säkert också varit en bättre förlorare än vad jag är idag, men den sidan har utvecklats otroligt mycket sen jag började med roller derby, för där känns det ibland inte som att något lag har vunnit eller förlorat, utan att båda har vunnit!

    Det är en svår fråga, en olöst fråga, och frågan är om den olösta frågan verkligen ska lösas, eller om den ska få fortsätta vara olöst. Viktigast är att våga diskutera den och låta andra tänka också, utifrån deras erfarenheter. Vissa drivs av att vinna, andra drivs av att ha kul och du kanske drivs av något helt annat.

    Vad är det att vinna enligt dig?