And it hurts. Känns som ett sånt där break up när en egentligen är fortfarande jättekär men det är dags att gå vidare ändå.
I onsdags blev jag avtackad av mina finisar i laget. De smög runt, ovanligt många off skates, och höll på och fixa och trixa, fast jag fattade ändå inte vad de höll på med riktigt. Sen kom de och kramade mig, vi grät en stund, sen fikade vi och de var väldigt osugna på att göra en jobbig sak jag planerat för dem hehehe.
Tack för mina nästan tre år hos er. Tack för att jag fått tiden att utvecklas och lära mig bli en bra tränare. Tack för allt stöd, alla utmaningar, alla vinster och förluster och alla fighter med de lokala innebandylagen. Tack för att ni alltid varit på chipsätarkvällar, tack för att det alltid funnits någon att prata med, att träna med eller att åka med till träningen hehe. Tack för att ni funnits så jag kunnat använda er som praktik under min utbildning eftersom vi inte fick någon egen, tack för att ni alltid ifrågasatt och utmanat mig att förklara bättre och tydligare och tänka till en extra gång. Tack för att ni alltid provat mina konstiga övningar, tack för att ni inte skadat er alltförmycket, tack för att jag ändå fått öva på att linda och tejpa skadade fötter och knän. Tack för mina nästan tre år hos er.
För er som sett High School Musical lite för mycket vet vilken låt jag tänker nu på när Gabriella ska säga hejdå till Troy och ska tänka på sig själv haha. Samma känsla här. I’ve got to go my own way. ♡