• Blogg

    Jag tänker inte ge mig

    Fina fina fiiina Oset.

    Hej på er! Hur är läget med er?

    Vaknade upp idag till världens snöoväder här i Växjö! Hur mycket snö som helst! Lite mysigt, och inte så konstigt, det är ju ändå februari.

    Idag sitter jag och planerar för de grupper jag vill dra igång så snart som möjligt!

    Har en styrketräningsgrupp på gång för seniorer, och så vill jag ju dra igång mina löpgrupper, utegrupper, ha andra grupper och sen ännu mer grupper.

    Herregud detta knät.

    Måtte det bli bra och helt någon gång igen.

    Skam den som ger sig.

  • Blogg

    Att tvinga sig att träna

    Nej, men ja, nu har jag ju tjatat om det här i en evighet, och det kommer jag väl tjata om i en evighet till.

    Mitt kära knä och jag är inte goda vänner just nu.

    Eller min kropp i det stora hela. Det är ju sjukt vad man bara inte kan må bra egentligen.

    Så kan det väl vara. Snart ska jag till gymmet och träna en stund. Ska göra en hel del rörlighetsövningar för överkroppen och lite rehab, och sen en jäkla massa överkroppstyrka.

    Det är väl det som får mig att hålla i nu. Att ändå orka träna, fastän det gör ont. Det är ju ett hopplöst fall, men man får bara vara snäll mot sig själv tror jag.

    Min ångest och min ”depression” känner jag ju att den är ganska nära tyvärr, eftersom jag har så himla ont och inte kan göra något åt det. Och jag blir frustrerad, arg och ledsen, och allt känns hopplöst, och ja, det känns verkligen inte långt ifrån att få en ny ångestvåg in i livet.

    Så nu ska jag försöka jobba emot min ångest, och tvinga mig att göra min rehab, göra mina övningar, tjata på vården så jag får hjälp snabbare, se till att jag tränar det som går och så vidare.

    Hålla emot och samtidigt vara ödmjuk mot att det inte kommer vara som förut.

    Känner mest en enorm frustation och en ledsamhet i det här. Men jaja.

    Jag får träna i att se på saker positivt helt enkelt. Och försöka ta dagen som den kommer mer, inte förvänta mig att jag ska klara av saker som inte går.

  • Blogg

    När man tror att misären är över

    När man tror att allt är klart och att kroppen liksom inte kan hitta på fler skador så….

    Ja, det är något med mitt knä.

    Och det är inte så allvarligt att jag behöver ha kryckor hela tiden, men vi hittade pappas kryckor här hemma så kommer hoppa runt på de här när det gör som allra mest ont.

    Jaja, jag borde väl förstått.

    Sen när detta är över kommer väl nästa grej. Vem skulle tro att jag får bara ta och må bra i kroppen.

    Vad det är helt vet vi inte, men jag ska till sjukgymnast på undersökning om ett par veckor (förhoppningsvis kan jag tjata till mig en tid lite snabbare.

    Det är ju bara segt att man tror att man ska få må bra på riktigt någon gång.

%d bloggare gillar detta: