Skillnaden på mitt lilla liv för ett år sen är rätt stor. Och för ett år sen tänkte jag på det här men tog aldrig tag i det, förrens i våras.
För ett år sen bodde jag i en storstad (om nu Örebro räknas som det) och pluggade och jobbade med mitt företag. Kämpade på i pandemin och kände att någonting behövde göras men mådde inte jättebra så orkade inte ta tag i det.
Idag ser mina dagar helt annorlunda ut. Jobbar på med företaget som förut, men jobbar också på mitt nya jobb ungefär 75% och det finns inte mycket ledig tid över.
Eller ja, förutom att jag lägger mycket tid på att min lilla hund ska ha det bra med då såklart.
Då bodde jag i en stor stad och nu i en liten håla på landet.
Då kände jag mig väldigt låst och ensam för pandemin satte stopp för det mesta jag ville göra. Kunde inte umgås med folk som jag ville, kunde inte göra det jag ville i mitt jobb och kunde inte träffa familjen så som jag brukade göra på sommaren.
Nu har jag familjen några minuter bort med bil och ensamheten finns inte alls där på samma sätt.
Då kände jag ofta ångest för livet rann ifrån mig och jag visste inte hur jag skulle hejda det.
Nu känner jag en trygghet och vill egentligen inte ändra mycket från min livssituation för det känns bara bra. Enkelt liksom.