Nu börjar jag bli redo.
Redo att göra förändringen jag kanske inte egentligen ville göra.
Men känner hela tiden mer och mer hur rätt det blir. Och hur dumt det är att haka upp sig på att man måste göra en sak bara för man tidigare inte tänkt att man ska göra en helt annan sak.
För nu är inte världen som den är förr.
Och jag tror det kommer ta lång tid innan världen har läkt. Innan vi har det som vanligt igen.
Eller ja, jag tror inte världen helt kommer gå tillbaka till vad den har varit.
Men nu känner jag mig redo.
Nu vill jag flytta söderut. Flytta hem.
Om mindre än en vecka går flytten och jag har aldrig känt mig så redo för något som att flytta.
Är trött på ensamheten. På att gå och vänta på att saker ska hända.
Ser fram emot att vara hemma hos mina föräldrar, ser fram emot att bo i skogen. Ser fram emot att jobba på mitt nya jobb, lära känna nya vänner och bo närmare gamla vänner.
Ser fram emot att slippa vara ensam.
Ser fram emot att bo nära min it-tekniker (pappa) och kunna få hjälp live istället för att behöva skärmdela och krångla och sånt.
Ser fram emot att bo hemma hos mammas alla plantor och få färska grönsaker (när de är klara då) till varenda måltid framöver.
Ser fram emot att kunna släppa Maxie direkt när man går ut ur huset, bara släppa honom ut på åkern som en ko som kommer ut på grönbete.
Ser fram emot att slippa leva ensam ett tag, ha sällskap, och slippa den här ensamheten som coronan fört in i mitt liv.
Nu längtar jag enormt. Är så redo.