När ensamheten tar ens energi lite för mycket.
När coronan satt för hårda spår i en.
När pandemin förstör allting.
Pre-corona jobbade jag massor, både med företaget och på mitt extrajobb (hotell). Hotellet stängde diiiirekt när det blev allvarligt och sen dess har jag jobbat med företaget, vilket såklart har gått bra but still…
I början, under våren och sommaren och början av hösten, så tyckte jag faktiskt det var rätt skönt att det inte hände så mycket.
Jag valde att gymma under sommaren, eftersom smittspridningen inte var speciellt hög då och gym är oftast rätt tomma sommartid, så mina dagar hade ändå en mening, även om jag inte gjort speciellt mycket annars.
Jag har ju en utmattning i bagaget, men en utmattning som jag inte helt kanske har vilat ”klart” ifrån, eller en som kommer och går, eller hur man nu ska förklara det. Jag behöver vara noggrann med min arbetsbelastning för att det inte ska bli för mycket och att jag ska krascha, men det är ju lätt att förtränga när man mår bra för tillfället.
Så.
Under 2019 hade jag jobbat kanske lite väl mycket.
Så när 2020 kom med allt vad det innebar så blev det en välbehövlig paus. Jag fick dra ner på tempot och stressen försvann sakta men säkert ut ur mitt liv.
Sen blev jag sjuk i höstas.
Tre månader var jag sjuk.
Och då blev det lite väl mörkt.
Ångesten och depressionen kom med höstmörkret och det blev lite för mycket lugn och ro och vila och allting bara blev för mycket.
Jag är en person som gärna är ensam, men inte så ensam. Det blev för mycket.
Sen kom Maxie in i livet, det blev lättare, men kände mig fortfarande ensam.
Sen var jag hemma över jul och mådde bra. Var hemma hos familjen i några veckor och kände mig som jag brukar vara. Glad.
Sen kom jag tillbaka till Örebro och ensamheten och kände bara att här vill jag inte vara, men kunde inte exakt sätta fingret på vad det var jag ville ha. Vad jag behövde. Förstod inte.
Sen kom mamma och min syster och hälsade på och då kopplade det.
Jag behöver styra om i livet, jag behöver ändra, jag behöver flytta ner till familjen i Växjö ett tag.
Ensamheten har blivit för mycket. För påträngande. För intensiv.
För min överlevnad, för mitt måendes skull och för min livsglädjes skull ska jag flytta söderut ett tag.
Kanske förevigt, kanske bara ett halvår, hur det slutar, ja det får vi se.
Jag har en hel del ångest och det har blivit för jobbigt att hantera helt ensam, utan familjen.
Nej, jag är inte helt ensam, umgås med vänner, men det blir tyvärr inte lika mycket som mitt mående behöver.
Så inom en snar framtid ska jag flytta ner.
Vet inte exakt när, det beror på allt annat.
… men nu vet ni åtminstone.