Nej, men ja, nu har jag ju tjatat om det här i en evighet, och det kommer jag väl tjata om i en evighet till.
Mitt kära knä och jag är inte goda vänner just nu.
Eller min kropp i det stora hela. Det är ju sjukt vad man bara inte kan må bra egentligen.
Så kan det väl vara. Snart ska jag till gymmet och träna en stund. Ska göra en hel del rörlighetsövningar för överkroppen och lite rehab, och sen en jäkla massa överkroppstyrka.
Det är väl det som får mig att hålla i nu. Att ändå orka träna, fastän det gör ont. Det är ju ett hopplöst fall, men man får bara vara snäll mot sig själv tror jag.
Min ångest och min ”depression” känner jag ju att den är ganska nära tyvärr, eftersom jag har så himla ont och inte kan göra något åt det. Och jag blir frustrerad, arg och ledsen, och allt känns hopplöst, och ja, det känns verkligen inte långt ifrån att få en ny ångestvåg in i livet.
Så nu ska jag försöka jobba emot min ångest, och tvinga mig att göra min rehab, göra mina övningar, tjata på vården så jag får hjälp snabbare, se till att jag tränar det som går och så vidare.
Hålla emot och samtidigt vara ödmjuk mot att det inte kommer vara som förut.
Känner mest en enorm frustation och en ledsamhet i det här. Men jaja.
Jag får träna i att se på saker positivt helt enkelt. Och försöka ta dagen som den kommer mer, inte förvänta mig att jag ska klara av saker som inte går.