Det hände en sak, för ungefär ett år sen.
Som jag kanske inte fattat ordentligt förrens nu.
Men har fattat nu.
Hade en person i livet som tryckte ner mig för ungefär ett år sen, lite mer egentligen, och jag fattade nog inte hur mycket skada det tog, alla den personens ord, allting, förrens NU.
För mitt självförtroende sjönk något otroligt av den personen, vilket jag inte förstått förrens nu. För nu börjar jag känna igen mig själv. Nu. Minst ett år senare.
Det känns ju egentligen rätt sjukt, men jag fattade inte då, för det var en person som jag såg upp till, men nu fattar jag.
Inte så konstigt att jag känt mig så himla bekräftelsesökande och så OSÄKER kring mina gruppträningar, pt-pass och bara att vara företagare haha. Inte konstigt att jag gått till gruppträningar med folk jag verkligen tycker om med en klump i magen för jag känt mig orolig att de ska se igenom mig.
Att jag inte alls kan.
Fastän jag vet att jag kan.
Herregud jag kan så jäkla mycket.
Knäppt att en person kan få en att vackla så mycket. Att gå från YES jag kan detta till att känna ångest av att träffa folk.
Jag känner inte så längre, nu är det kul igen, men minns hur jobbigt jag har tyckt att det har varit.
Vill dock tillbaka till glädjen på bilden, den är snart TVÅ (!!!!) år gammal, och där kände jag mig on top of the world trots nydumpad och sargad. Kände mig som världens bästa gruppträningsinstruktör.
Nu ser jag fram emot det igen. Hade PT-pass idag och det var KUL, hade gruppträning i tisdags och det var också kul, och fys med laget i måndags.
Ska jobba vidare på självrespekten, och är tacksam för alla era fina ord på instagram häromdagen. Det värmde och stärkte. Tack