Jag vet inte riktigt om hur jag ska skriva det här, eller om jag borde skriva om det, eller hur jag ska hantera det här, men att jag behöver skriva om det här, ja, det behöver jag.
Om dig.
Jag vet inte ens när det började.
Vet inte när det hände.
Men fort kände jag att du var någon jag kunde lita på. Någon jag ville ha som vän. Någon jag kunde prata med. Någon som kollade läget när allt kändes skit och som stöttade.
Jag vet inte riktigt när det hände, men någonstans i det hela blev du väldigt viktig för mig helt plötsligt.
Lite för viktig.
För sen var jag inte viktig för dig längre.
För sen svek du mig.
Och nu är det ett stort hål efter dig som jag inte vet hur jag ska fylla. Ett hål av meningslös tid att fylla från tid när jag pratade med dig.
Du.
Jag visste inte att jag behövde dig i mitt liv förrens du stövlade in med allt var du innebar.
Att förlora en vän som dig och att inte längre ha dig i mitt liv, ja, det gör så ont.
Du.
Att du sårade mig så gör så ont.
Du.