När man måste bara vara avvaktande, när man inte kan göra något åt problemet.
När man bara måste vänta på besked om det blir det där dåliga alternativet eller det där.
När man bara måste vänta.
Det gör mig TOKIG. Jag mår fruktansvärt dåligt över en riktigt stor grej i mitt liv som jag liksom inte kan fixa. Som jag mer bara ska acceptera att det är så det är.
Såhär är livet liksom.
Det är väl det värsta med kroniska sjukdomar som man bara ska acceptera, vänta och se vad som händer. Hoppas att det inte blir värre än vad det är, även om det hela tiden går neråt. När allt man kan göra är att finnas där, vara ett stöd och hjälpa till de dagar när det är som värst.
Det här är en sak som jag brottas med dagligen, och kämpar med att acceptera. I början tänkte jag nog att det inte var så farligt, att det inte kommer vara för evigt, utan att det kommer bli bättre. Men nej, det blir ju inte det.
Jag är inte så bra på att vara tålmodig i det hela.
Att bara acceptera att det inte löser sig.
Ja, att acceptera och landa i kroniska sjukdomar är svårt. Både sina egna och andras. Jag har själv levt många år med kronisk sjukdom (stor del av tiden utan att ha accepterat utan bara kört på istället) och lärt mig den hårda vägen att det är bättre att försöka acceptera och lära sig leva med det. <3