Aldrig riktigt har tid. Aldrig riktigt kan prioritera rätt. Aldrig riktigt kan göra allt som man vill.
När man ständigt känner sig stressad. Ständigt vill göra lite mer. Lite bättre.
När man aldrig känner sig nöjd. Aldrig känner att det är tillräckligt. Aldrig kan acceptera att det blir som det blir.
Just nu brottas jag med världens jobbigaste hjärnspöke, och så kommer det vara ett tag till.
Vill inte känna att jag räknar ner från det här paradiset, men det gör jag. Det är två veckor kvar, sen åker jag hem.
Sen, hemma, fan, då måste jag ta hand om mig själv bättre.
Det är tråkigt när man lever en dröm men ändå inte kan njuta.