Det finns inte så mycket jag saknar med honom längre. Saknar inte bråken, saknar inte ångesten, saknar inte det dåliga.
Men fan vad man kan sakna allt det där jag älskade.
Alla de där små sakerna som han gjorde. Axelmassagen när jag hade kramp efter skadan. Alla gånger man kom hem till en nystädad lägenhet (vet förövrigt inte HUR han kunde få lägenheten så ren, jag kan verkligen inte det där). När jag ringde varje gång efter yogan för att jag hatade att cykla hem ensam i mörkret. Alla små saker som jag frågade om och som han ba löste som om det inte alls var världens största grej.
Det är så konstigt att en person går från att vara den viktigaste personen i ens liv till att vara en helt oviktig.
Som folk i ens närhet förväntar sig att en ska hata.
Hur kan man hata någon som varit ens bästa vän. Som varit den man älskat allra mest.
Det är så konstigt att gå från att alltid vara med någon till att inte ens veta vad personen gör idag. Vart han jobbar idag. Vad han lyfte idag eller åt idag.
För att inte tala om den där hunden jag saknar så mycket.
Jag gråter inte längre.
Åtminstone inte så mycket.
Grät förra veckan en hel natt, men tror att det var för att min kropp ballade ur och jag fick mens en vecka tidigare än jag borde fått (!) men förutom det gråter jag inte så mycket längre.
Jag har väl börjat gå vidare.
Börjat försöka hitta mig själv i allt detta.
Tagit första steget i livet utan honom.
Men sen så är det de där små sakerna jag saknar.
Som jag måste bara lära mig att leva utan.
En dag i taget.