Kan vi bara prata om det här.

Här står jag med Rachel Holmes.

Hon: Jobbat med träning i många många många år, gjort massor med danspass, massor med pilates, utbildar andra att hålla träningspass i step bland annat.

Jag: precis lärt mig hålla takten fitness-style (vilket är jättekonstigt när man är van vid andra sätt).

Vi båda hade en danslåt på scenen idag.

Hon: Michael Jackson, jag: Alcazar.

Hon: supercool och ba yeah och jag var så nervös.

Men men. Vi stod på samma scen, samma publik, samma sak.

Så nu är jag helt klart lika cool som henne.

Försöker bara tänka hela tiden att allt som utmanar mig och är läskigt kommer utveckla till det positiva sen när jag är hemma igen. 

Ett steg framåt hela tiden.

Att prata i micken är så himla läskigt.

Så himla onaturligt. Så icke-jag. Men vad gör väl det. Det är väl bara att vänja sig. Hitta mig själv och så vidare. En dag i taget.

En Alcazarlåt i taget. De har ju gjort ett par så bara att köra vidare.

Med Alcazar kan det ju inte bli fel liksom.