Ja, så var det måndag igen. Bara fyra veckor kvar av min GMU. Vi har börjat en ny del i utbildningen som ni kommer få veta mer om längre fram för idag vill jag enbart fokusera på döden.
Så kul är jag.
Idag pratade vi nämligen med Pastorn om döden och allt vad det hör till. Om rättigheter och skyldigheter, om begravning av soldat, om hur nära döden faktiskt är i det här yrket och mycket annat.
Och framförallt märkte jag på vissa i gruppen hur jobbigt det här samtalet var.
I och med att jag vart med i Sv Kyrkis ett bra tag och framförallt jobbat som konfirmandledare ett par år, så har liksom den där frågan kommit upp ett par gånger. Det pratas om kärlek och att älska, och en hel del om döden.
Och även om vinkeln här var inte riktigt samma som vinkeln under ett konfirmandläger så är det ungefär samma frågor som ställs. Samma tankar. Samma funderingar.
Är du redo för döden?
Har du reflekterat över vad som händer när du dör?
Vad händer efteråt?
Vad är sorg?
Och frågan som kanske inte ställs på ett konfirmandläger, men mer här: vad händer med mig när min stridsparskamrat blir ihjälskjuten?
Svåra frågor. Svårt med svar. Min önskan och förhoppning är att få komma till Nangiala och hälsa på bröderna Lejonhjärta. Skicka brev med duvor och bekämpa Katla. Chansen att få komma dit är nog minimal dock…. 😉
Det kändes väldigt bra och behövligt tror jag, både för mig själv och för resten i plutonen, att få tänka igenom det här. Att tänka igenom val i livet, att tänka på vad som är rätt eller fel, att reflektera över döden och ta ansvar för våra egna liv.
Brukar du tänka på döden?
Jag försöker alltid tänka att jag inte ska vara missnöjd eller ångra något när jag blir gammal. Att jag ska ångra att jag inte genomförde något, att jag inte tog ett visst steg i livet eller inte vågade göra något. Efter ett par år i hemvården så har jag stött på ett gäng glada gamlingar och ett gäng sura och bittra gamlingar. Utan att säga för mycket så vill jag vara en glad gamling som är nöjd med vad jag gjort i mitt liv och inte sur/bitter för att jag aldrig tog tag i det.
Jag skulle absolut inte känna mig redo att dö på ett bra tag men det känns ändå som att jag inte ångrar något hittills, inte något av mina större beslut. Att inte känna att jag gjort något meningslöst, slösat bort något eller inte tänkt till. Sen har jag ju inte levt så länge, är väl ganska ovanligt att en 23åring ba dör hur som helst.
Jag tycker att det är fint att få prata om döden. Att få tänka till, att få samtala och tänka på andras åsikter om vad som händer sen.
Att prata om döden med andra rekryter i jämförelse med konfirmander var lite skumt, men eftersom vi i plutonen börjar komma varandra riktigt bra nära nu så var det inga konstigheter. Vi jobbar liksom med döden. Det kommer hända. Vi utbildas i att kunna döda och framförallt kunna försvara. Att försvara Sverige. Godnatt!