Det här är viktigt.
Anna Duberg publicerar idag sin avhandling om dans, som en slags medicin för tjejer med psykisk ohälsa. En mental medicin.
Jag ryser när jag lyssnar på Annas föreläsning, jag ryser när jag läser den här texten från oru.se.
Det är som magi.
Magi för att det är träning som gör att de där tjejerna mår bättre i forskningen. Magi för att jag kan känna igen mig i precis de där tjejernas situationer. Det ställdes orimliga krav på mig då, precis som det ställs idag på tonårstjejer (och alla andra tonåringar). Skola, vänner, familj, ALLT. Det är fan inte kul att vara tonåring. Önskar bara att Annas forskning sprider sig som en löpeld så att det fortsätter. Så fler och fler får må bra.
– Kroppen ska vara en källa till glädje. Det finns något annat än utifrånperspektivet som det är mycket fokus på idag, dans och rörelse kan hjälpa dem skifta fokus till inifrånperspektivet istället. Flickor i tonåren behöver uppleva kroppen inifrån. Det perspektivet kan ge otroligt mycket glädje. Det ena kan leda till sjukdom medan det andra kan leda till stärkt hälsa, positiva levnadsvanor och att ta hand om sig själv med fysisk aktivitet, säger Anna Duberg.
Att träna utan prestation. Att bara få ha kul. Mina fotbollstjejer gör det. Vi har bara kul. Jag vet att det är bra för dem, men med en sån här forskning i ryggen, så kan en koppla det till fotbollen också. Eller all träning. Allt utan prestation. Att bara få följa med och känna hur bra en själv är. Att bara få vara där, vara närvarande och ha kul.
Det är som magi.