Jag har gått i några dagar och varit nervös, utan egentligen förstå varför…
Förrän idag, när jag åt frukost, då kom jag på vad det var som störde tankegången. På måndag börjar ju det hela. Mitt nya liv, med blåmärken och vrickade fotleder.
Egentligen kanske jag inte borde vara nervös, jag känner ju laget, mina tränarkollegor och jag kommer lära känna den nya gruppen fort, så det är egentligen inget problem. Det är ju ingen i den gruppen som kommer kunna åka rulla mer än framåt, så det är ingen prestation i det heller.
Men prestationsångest har jag nog ändå. Jag som egentligen inte ens tänkt börja spela, utan vill lära mig för att kunna rulla utomhus. Jag är nervös för att jag vill kunna prestera direkt, jag är nervös för att andra förväntar sig att jag kan allt, jag är nervös för att jag ska skada mig (känns mer troligt att jag kommer skada mig än inte), och jag är nervös för allt.
Jag kommer ju ändå inte bry mig om hur de andra utvecklas, i relation till min egen åkning (som tränare så bryr jag mig såklart), men jag bryr mig om hur jag utvecklas i relation till de andra spelarna.
Jag har nog prestationsångest för det mesta jag gör i livet, även om jag inte låtsas om det. Jag vill vara den bästa i mina egna ögon. I exakt allt. Jag vill vara den bästa tränaren, den bästa ledaren, den bästa företagaren, den bästa bloggaren, den bästa av allt jag gör. Jag tävlar mot mig själv, men mot andra också, fast att jag inte jämför deras prestation mot varandra, utan min prestation mot andra.
Gah, this complex thing going on in my head, önskar nästan första träningen var över så jag bara kan få pusta ut snart. Fast samtidigt kommer det vara så roligt att snöra på sig mina skates på måndag och stappla fram med alla de andra åkarna. Det ska bli så kul att lära mig rulla på riktigt. Jag är nervös.