Ett av de bättre sommarpraten jag hört. Kim Källström. En sån där fotbollsspelare som alltid vart med i landslaget, som alltid funnits där med sin vänsterfot och en sån där som en svurit åt och hejat på i soffan med chipsskålen i handen. Vad är det med att äta chips och kolla fotboll egentligen?
Laddade ner sommarpratet i telefonen, lyssnade och tänkte massor. Går sen in på SR.se, för att hitta sommarpratet så jag kan dela det med er och så möts jag av den här rubriken.
Visst är det fantastiskt att en spelare som Källström har ett sommarprat, där rubriksättningen handlar om Zlatan. Zlatan. Zlatan. Zlatan och Zlatan.
Jag hade tänkt skriva massor om vad han sa, men tack Sveriges Radio för att ni tar fokuset från Källström i hans egna sommarprat till att få det att låta som att han bara pratade om Zlatan.
Jag tycker därför att ni själva ska lyssna på det här avsnittet och avgöra själva. Handlade avsnittet om Zlatan, enbart? Handlade det om en otrolig kärlek till fotbollen, om att slå sig fram och om att få livet runtomkring att fungera?
Det var ett riktigt bra sommarprat, jag gillade att få lära känna en annan del av Källström. Det var också otroligt intressant och viktigt att lyssna på som tränare tror jag. Att få höra hur det är från spelarsidan att ha olika tränare, hur tränarna påverkar hur prestationen blir (även om han inte sa det rakt ut då).
Tränarna har en otroligt stor roll i en fotbollsspelares utveckling och liv. Även om en person som Källström byter klubb efter klubb och kanske aldrig har en trygg plats måste tränaren visa att han åtminstone kan vara trygg för stunden. Att visa att spelaren är där för fotbollen och att tränaren kommer göra allt för att spelaren ska leverera.
Det har ett tag känts som att landslaget inte har varit ett lag. Det har varit Zlatan med ett gäng extra spelare. Däribland Kim Källström. Ett lag som högst troligt måste vara otroligt tufft och svårt att styra om och göra nytt i.
Har ni lyssnat? Vad tyckte ni?