Jag var ute och sprang på landet

1. Det var magiskt.

2. Jag sprang mer eller mindre hela tiden.

Hittills har inte min löpning vart i närheten så bra som det här passet blev. En bit över 9 km blev det och min hastighet var långt under vad jag brukar ha för genomsnitt när jag sprungit långt.

Tänk om jag börjar gilla löpning nu. 

Världens mysigaste solnedgång var det, precis lagom varmt och så var det bra löpspår, sånt jag gillar. Första två kilometrarna var på asfalt, för att jag har aldrig vågat springa i skogen riktigt här hos mina föräldrar. Men sen såg jag en vandringsled (eller om det var orienteringsled eller ngt) så sprang in där, och så kom jag upp på en kulle med världens utsikt.

Såg så himla långt, och det var utan att gå upp i utsiktstornet som finns däruppe. Magiskt. 

Är det nu jag blivit en riktig löpare?

Har tyvärr lite ont i min fot igen, samma sak som tidigare, men kanske är något jag får vänja mig vid. Det är ju en sena, och den kanske bara är sur för att jag börjat träna annorlunda.

Det hela avslutades med BAD! Mor och syster hämtade mig när jag hade sprungit klart och så åkte vi till närmaste sjö, och tog ett iskallt kvällsdopp. Sånt som innebär sommar va.

Det är så skönt att känna att träningen för min GU i höst går framåt. Att det händer något när jag anstränger mig. När jag pressar på och inte bara ger upp. Kanske inte kommer älska löpningen någon gång men nu känns det i alla fall bättre och lättare. Överkomligt.

Ett steg i taget som de brukar säga va.

Vad tycker du?