I början av december kom det en mager liten tönt inramlande genom min dörr. Inte orkade han gå upp för trapporna i trappuppgången (är en halv trappa upp till min lägenhet) utan jag fick hjälpa honom.
Nyfiken, glad men väldigt slutkörd efter en lång transport från Irland hela vägen hit.
Han somnade väl överallt i början, åt mat, sov, gick som längst runt huset och eventuellt grannhuset.
Alltid glad, ville gärna leva och ville gärna må bra.
Min lilla jourhund.
Nu, två månader senare, så är han äntligen normalviktig. Äntligen väger han som han ska.
Vi var hos veterinären i fredags (idag tisdag) och de tyckte han såg väldigt fin ut och kunde inte riktigt tro mig när jag sa att han vägde 15kg när han kom, eftersom han nu ligger på ungefär 27kg.
En liten klump, som alltid vill vara nära, alltid vill ha kärlek, alltid vill ha uppmärksamhet.
Det enda problemet vi har kvar att jobba med är hundmöten och rädslan för andra hundar, men sakta men säkert har det börjat bytas ut mot en nyfikenhet.
Häromdagen träffade vi en hund och visst, Maxie hade inte en susning om vad han skulle göra, hur man beter sig, men han kröp inte ihop till den lilla boll som han gjorde i början.
Så vi har en lång sträcka kvar, men en dag i taget blir det bättre.