Den som inte går över. Den som inte blir bättre.
Den som bara är där hela tiden, eftersom vi är här, mitt i en pandemi just nu.
Att vakna ensam, göra saker om dagarna helt ensam och allt runtom, ja, allt hela tiden, varje dag, helt ensam.
Saknar att kunna prata med någon när man äter frukost.
Åka iväg till jobbet och umgås med folk.
Träna på gymmet och prata med människor där.
Dela vardagen med någon.
Träffa kompisar på middagar, promenader och fikar.
Umgås. Träna tillsammans.
Svettas med andra.
Krama någon när man mår dåligt och dansa med någon på krogen.
Gå på sport och skrika och bröla och jubla och svära.
Den ständiga ensamheten.
Den som vi ska leva med ett bra tag till.