Alltså den här fina hunden hörrni.
Herregud vad han är jobbig ibland. Kräver mycket av mig. Bräckar mig ibland.
Och ibland är han den finaste lilla skiten. Är så snäll. Lyssnar. Gosar med mig och försöker allt jag säger åt honom.
Han älskar att busa och leka ute i skogen, då är han så himla lycklig och gör exakt som jag säger. Älskar att söka, leta, apportering och allt sånt.
Och alltså, det sällskapet som han är ändå. Alltid nära, alltid där, alltid gos-sugen. Alltid taggad på vad jag än gör.
Det är ju guld värt hörrni.
Att få en valp som är i sina absolut busigaste år är tufft. Vet inte än om det är för tufft för mig, tror det.
Att få en schäfer som är 7 månader, nu snart 8, ja, det känns.
Det är full rulle hela tiden. Jag hinner knappt med mig själv.
Kämpar med att få det att fungera.
Att få kontakt vid promenader är svårt, ibland funkar varken godis eller lek eller tillsägelser, så då får man bara hålla hårt och gå åt andra hållet.
Annars funkar det bra, tror jag. Tänk att behöva byta hem när du är 2 år gammal bebis liksom. Byta föräldrar helt plötsligt. Fyfan.
Försöker bara inte glömma bort mig själv i det här.