Finns det något mer typiskt än byggargyms-snack eller?
Det är lite roligt dock. Det är så många som ser ut som att de är världens hårdaste person där på gymmet, men i själva verket är de bara världens gulligaste personer. Så snälla. Alltid hjälpsamma.
Veckans mysigaste: att få åka ut till mina kompisars stuga och sova där en natt med dem. Vi åkte och tog ett kvällsdopp och spelade massor med kort. Välbehövligt och så mysigt.
Veckans längtan: efter en egen hund. Herregud. Vill ju dock helst ha en sån hund som jag inte riktigt har råd med just nu. De är liksom inte billiga. Men åååååh. Villhöver. Och känns onödigt att skaffa en annan hund bara för att?
Veckans roligaste: att köra burpee-utmaning i min fb-grupp. Haha det har varit så jobbigt, vi har gjort så många burpees, men så kul! Är taggad på nästa utmaning, vad det nu kommer bli!
Veckans svåraste: att förstå hur jag ska marknadsföra saker för att folk ska komma. Jag tycker det är enkelt med mer event-liknande saker jag gör i företaget, men när det gäller mina regelbundna gruppträningar etc så känns det mer som ”meh” och folk bara.. dyker inte upp. Så svårt? Vet inte hur jag ska göra annorlunda heller. Jaja.
Veckans PB: gjorde nyss reps-pb i bänk på 20 repetitioner på 32.5 kg. Orkade inte räkna mer sen, hade nog klarat 25 kanske.
Veckans jobbigaste: att gå till psykologen i torsdags, MEN hon var så snäll och hjälpsam och fick mig att känna mig som en människa och inte dum i huvudet haha! Kanske låter dumt och töntigt och så men ibland kan det kännas som om jag inte är normal när jag berättar om min psykiska ohälsa, utan att jag är ett projekt som måste fixas. Hon fick mig dock att känna mig som en människa och att det här är en del av mig bara. Det var verkligen så skönt.
Veckans mående: Väldigt upp och ner men övergripande bra.
Veckans bästa: Jag har börjat tänka en hel del på vad jag tänker om mig själv (snurrigt kanske) och jag blir liksom glad över tankarna jag har om mig själv. Är nöjd med min kropp och är nöjd med liksom, ja, mig själv. Det är rätt najs att tänka så efter ganska många år där man tryckt ner sig själv.