Mina fem förebilder i träningsvärlden och sporten

Idag är det internationella kvinnodagen, och idag är en sån dag då jag vill visa er vilka kvinnor inom idrotten som jag verkligen ser upp till. Det är personer och det är lag, det är träning, det är sport och det är liksom sånt som jag verkligen gillar.

1. Lovisa Sandström

Träning. Hälsa. Glädje. Lovisa är just nu min största förebild. Sån power i att driva företag i träningsbranschen, bara tar för sig, driver mängder med företag i samma och bara tar för sig. Håller med henne i mycket och hennes och Jessicas podd går varm här hemma.

2. Svenska fotbollslandslaget

Kan vi bara tänka tillbaka på sommaren 2016 och vilken galen resa de gjorde? Förebilder? JA, hela högen.

Pia Sundhage är nog den coolaste jag träffat någonsin. Tänk att hon ville träffa mig. 

3. Petra Månström

Det går inte att lyssna på ett avsnitt av Maratonpodden utan att bli sugen på att börja maratonträna. Nästan omöjligt. Eller att bli inspirerad av hennes intervjuer. Mitt absoluta favoritavsnitt är med Markus Torgeby. Men sättet Petra pratar om löpning alltså… Ja, det gör mig sugen verkligen. Så himla bra!

4. Angelica Roos

Kan vi prata om att Angelica var den första tyngdlyftaren på 20 år från Sverige som ens fick tävla i OS? Kan vi prata om att hon var den första kvinnliga idrottaren någonsin från Sverige?

5. Hela mitt älskade Örebro Roller Derby

Vet inte hur mycket de har lärt mig om träning (livet) sen jag började för två år sen men ja, genom att tacklas och kramas har jag (och dem?) utvecklats till vart vi är idag. Och vi har inte ens börjat.

Hela föreningen består av personer som kämpar för sina rättigheter och andras rättigheter. Det är en sån där stämning i laget (tycker jag) där normer ska brytas och där strukturer ifrågasätts och saker görs på annat sätt än vad som alltid har gjorts. 

Det finns inte många som jag ser upp till så mycket som mitt lag. Att jag får vara en del av dem liksom. Det är lite magiskt. Lite läskigt. Väldigt underbart. Jag är verkligen stolt över att få vara en del av Örebro Roller Derby. 

Sport och träning kan vi inte få för mycket av

Det är alldeles för få kvinnor i idrottens värld faktiskt. Det behövs vara fler. Mer. Massor med fler.

De här fem personerna/lagen är min stora förebilder inom sport, träning, idrott, ja, ni vet. Det är dem jag ser upp till, följer för att utveckla mig själv eller utmanas av för att de vill utvecklas.

Vilka är era förebilder?

Sju saker som händer i andra sporter som vi slipper i Roller Derbyn

rollerderby

Allt detta skryt om att roller derby är världens bästa sport. Börjar ni bli trötta? Synd. Idag tänkte jag skryta mer. Massor mer. Tänkte jämföra roller derby med andra lagsporter som ofta sägs vara den bästa sporten (fotboll) och då visa varför roller derby är bättre. Here we go:

1. Det blir inga självmål.

I don’t know about you, men som gammal fotbollsspelare var det här det värsta jag visste. Råkade göra det ca en gång (som jag minns) och jag får fortfarande en riktigt ohärlig klump i magen när jag tänker på den matchen. Tror det var i femman eller något, lika med inte ens en viktig match.

Det var på vår hemmaplan. Vi vann matchen (för vi var överlägsna i vår serie), men det var en hörna och målvakten var kaxig så hon boxade ut bollen, men bollfanskapet studsade på min fot och gick in i mål. Jag springer alltså ut från målområdet men bollfanskapet studsar på min häl. IN. I. MÅL.

Min tränare sa att jag inte skulle må dåligt av det här efteråt, men på hens tonläge så lät det som att hen tyckte att jag skulle skämmas ordentligt. Det minns jag också väldigt tydligt. 

2. Det finns inga bengaler.

Folk säger att det är vackert. Folk säger att det är häftigt.

Jag tycker det ser mest töntigt ut och hemskt, plus att en andas rök och det mest fastnar inne i arenan (inte många svenska arenor som är anpassade efter bengaler liksom), och ja. Jag tycker det mest är supportrar till lag som måste hävda sig att de är bäst. De som inte kan sjunga eller heja ordenligt, utan de behöver använda annat för att visa sin storhet, vilket leder oss till…..

3. Vi behöver inte klappor.

Ibland när jag är på hockey kan jag erkänna att jag använder klappor. Ibland. Men det är när jag inte riktigt bryr mig om matchen utan hänger med och inte vill offra mina händer för Örebro eller något annat lag som spelar.

När man hejar på riktigt behövs inga klappor. Då spelar det ingen roll hur ont det gör i händerna eller hur hes man blir av att skrika, för det är allt för laget.

4. Ingen stormar planen.

Har ALDRIG hört om någon som stormar en rd-track, men ja, det var väl inte så länge sen en målvakt blev nedslagen av en supporter, eller hur? Den härliga fotbollsvärlden.

5. Ingen skriker ”dö.”

Om en spelare skulle skada sig på planen så skriker inte den andra klacken att spelaren ska dö.

Nej, vet ni vad som händer om en spelare skadar sig? Alla andra spelare sätter sig ner på golvet. Alla sju domare ställer sig runt spelaren för att förhindra att någon skulle se vad som händer. Minst två sjukvårdare akutspringer till den skadade och hjälper hen med vad som än hänt. Klacken ombeds att inte ta kort eller filma, och det jag vart med om oftast är att hela klacken börjar prata med varandra istället, bara för att låta den spelare som är skadad vara ifred. Ibland är det allvarligt, ibland inte lika allvarligt. Peppar peppar ta i trä, jag är inte vidskeplig, men önskar en säsong utan skador för våra spelare i de svenska divisionerna.

6. Vi slåss inte på planen.

Alla dessa små bråk i hockeyrinken. I have no words.

Kan inte uttala mig för alla bouts i hela världen, men har aldrig hört talas om att två spelare börjar boxa på varandra under ett bout. Eller ens tjabba. Säga något fult till varandra alls.  En spelare i laget kom tillbaka efter ett jam en gång och var väldigt nöjd med att haft en närkontakt med en annan spelare, en väldigt duktig spelare. Vår spelare hade den andra spelarens glitter på axeln.

Tiden in between jams brukar oftast innebära dans till musik, speciellt under tiden domarna har någon review eller bara vill ta en kaffepaus (självklart gör de något viktigt, men ibland känns det inte så….).

7. Våra fans slåss inte efter matchen.

Vi brukar ha en gemensam efterfest, både fans och spelare. Alla hänger, alla dricker öl (inte jag, gillar inte öl), och alla kan faktiskt vara i samma rum utan att känna att de måste döda varandra. Spännande det där med supporterkultur.

örebro roller derby

Observera hur spelare från de båda lagen här kan stå hullerombuller UTAN att bråka efter matchen. Helt amazing!

Observera också att den här listan är skriven med en viss ironi. Men med en gnutta sanning också. Men det är extremerna jag menar. Inte vi vanliga supportrar. Jag gillar att gå på fotboll och hockey med. Det är kul. Men roller derby är bättre. Dela gärna med dig om du kommer på fler punkter i kommentarerna! 

Läs mer: Vad är Roller Derby?

Om att vinna när man spelar som ett lag

Inte många har undgått hur Island vann över England igårkväll va? Även om mitt hjärta är närmare England så måste jag ge den här vinsten till Island, för de förtjänade den big time. Det jag såg av matchen (andra halvlek) så kändes det som att Island spelade som ett lag mot elva individuella spelare från England.

Ett lag mot elva spelare.

Inte två lag mot varandra. Det är lite det som jag inte gillar med fotboll. Det har blivit en sån stor grej med alla superspelare att man glömmer bort att det är en lagsport. 

Det är individuella spelar hit och dit. Det säljs spelare dit och den där spelaren ska spela i det laget, och den andra ska spela på andra sidan landet. Laget glöms bort. Spelarna blir i fokus.

Vi kan ju se vårt eget lag som exempel. Zlatan är kungen. Det har väl ingen missat vid det här laget, inte ens de som avskyr fotboll? Allt fokus på honom och de andra spelarna glöms bort. När Sverige spelade såg jag mest 11 spelare som sprang runt och jagade boll på planen, inte ett lag som tillsammans jobbade mot ett gemensamt mål.

Det sågs även igårkväll när England spelade. Det var elva individuella spelare som själva skulle fixa målen. De andra stod mest och kollade på när spelare efter spelare försökte ta sig in mot mål. Istället för att använda sig av varandra och hjälpa varandra, istället för att läsa spelet och blockera motståndare, visa sig för sin medspelare och allt vad som behövs när man ska spela som ett lag, ja, istället för det krävs för vinst i en lagsport.

Det är som att fotbollsvärlden glömt bort vad fotboll handlar om.

Och det är som att Island kom igår och visade vad fotboll verkligen handlar om. Kärleken till sitt land. Gemenskapen i laget. Spelet mellan spelarna, mot det gemensamma målet. De visade att man behöver alla elva spelare i ett lag. Inte en mer, inte en mindre. Det går inte att vinna en match med bara två spelare som kämpar. De behöver alla. Varenda en.

Det var inget magiskt de gjorde igår. De bara spelade som ett lag. Men det blev magiskt.

Det blev speciellt magiskt när jag insåg hur lik islänningen med skägget var Ragnar Lodbrok i Vikings. Skägget. Leendet. 

Mitt team

Vad tycker du om årets EM-låt Mitt team?

Jag tycker den är helt magisk! Blir så otroligt glad av att se videon, att få se att det är så många olika människor som är med i låten, okända som kända, att få se alla samlas, sjunga mitt team och sen kommer själva låten! I like it a lot! Typ exakt min musiksmak, har svårt att sitta still till den! 😉

Sen känns det ännu bättre att det är en Växjöbo som är bakom videon, Frans Nilsson bakom pizzaslize, en kille som var en av de som motiverade mig att starta UF en gång i tiden. Han föreläste på en pepp-föreläsning inför att vi skulle starta igång hela grejen, och se vart han är idag. Producerar musikvideon till årets EM-låt.

Sån energi, sån pepp, så motiverande att se EM i sommar!

Nu hoppas vi bara att Zlatan, Guidetti och de andra hjältarna kan göra videon rättvis, att vi kan vinna guld också.

Första träningen!

Fotboll för alla tjejer

Idag hade vi första träningen för vårt projekt, fotboll för alla tjejer, vilket var SÅÅÅÅ ROLIGT!! Alltså, jag tror alla tjejerna kommer vakna upp med träningsvärk i magen imorgon för alla skrattade så mycket! Det var verkligen lyckat, så jag är glad att jag drog igång det och att det är så många som vill hjälpa till!

Vi körde lite passningsträning innan vi gick på att köra på full plan, vilket var så roligt. Alla bara skrattade och skrattade, tills vi var tvungna att gå därifrån… 😉 De var verkligen så duktiga, och många av dem verkade vilja komma tillbaka nästa vecka också, vilket var roligt!

Nu måste jag laga mat och göra något annat så jag lugnar ner mig, inte kan man gå runt och fnissa hela tiden… 😉 Men alltså, mina vänner, det här var så roligt! Hoppas ni också blir taggade på att göra något liknande, för det var SÅ KUL!