• Blogg,  rollerderbybloggen,  Värt att tänka på

    Visselpipemakten eller om att anpassa träningen för alla

    visselpipa

    Ibland är det svårt att vara tränare.

    Det är svårt att vara tränare för en person, men det är mycket svårare att vara tränare för ett helt lag. Då har du ganska många fler individer att anpassa dig efter, alla ska bli nöjda. Att få alla att känna sig sedda och välkomna är något jag strävar efter, men för att nå dit måste en förstå att ALLA ÄR OLIKA. 

    Vi gillar olika. Några gillar en tränare som är rak, tydlig och säger få korta ord. Andra vill ha en utläggning i tio minuter innan de förstår övningen som ska göras. Ett tredje gäng vill att tränaren använder dem när hen ska visa hur träningen går till. Och du kanske vill att det går till på ett helt annat sätt.

    Det är svårt att nå allas krav. Vissa vill inte alls göra en viss sak på träning, andra älskar det, och ett tredje gäng tänker att ”så länge jag får göra mina egna övningar i mitt hörn så skiter jag fullständigt i vad alla andra håller på med”. Det fungerar inte riktigt så. Det är därför tränaren finns. Tränaren (jag i detta fallet) försöker se till att alla blir så nöjda det går, samtidigt som de utmanas och utvecklas.

    Jag kommer aldrig kunna nå allas krav. Jag kommer aldrig kunna göra alla nöjda. I så fall skulle jag behöva ha individuella träningstillfällen med varje person i laget, tre gånger i veckan…. Och när det är en lagsport fungerar det inte riktigt så. I en lagsport behöver alla anpassa sig efter varandra. Vissa gillar en viss sak, andra gillar en annan. I slutändan måste tränaren se till att träningen blir tillräckligt stimulerande så de får ha roligt, samtidigt som de får utvecklas och få utmanas.

    I en lagsport är det svårt att se till att varje individ blir nöjd. I en lagsport är det svårt att se till att varje individ utvecklas. Tränarna kan bara ge verktygen, spelaren måste själv se till att ta ansvar för sin egna utveckling. Personen måste själv vilja utmanas för att det ska hända något.

    Det handlar om ansvar både från tränarens sida och från alla spelares sida. Samarbete. Vilja att utvecklas. Sätta mål. Det handlar inte så mycket om vad det är för mål, mer om att våga sätta ett mål och arbeta efter målet. Ingenting är omöjligt om du vågar.

    Hur kan du anpassa träningen för alla som tränare? 

  • Blogg,  tränarprogrammet

    Att gå stavgång med KOL

    stavgång med KOL

    Idag på tränarprogrammet gick vi stavgång. Först skulle vi se hur det var att bara gå tre varv runt löparbanan i en hyfsad snabb fart, och sen skulle vi göra samma sak, gärna med samma fart, och under tiden fick vi bara andas genom ett sugrör.

    Har ni någon gång testat att bara sitta rätt upp och ner och bara andas genom ett sugrör? Det är ganska svårt, eller hur? Tänk dig sen att gå en längre sträcka och göra samma sak. Och tänk dig sen att försöka hålla en ganska hög fart när du går.

    Att andas genom ett sugrör ska visa hur det är att ha KOL; kroniskt obstruktiv lungsjukdom. KOL innebär helt enkelt att lungorna har skadats, så luftrören blir trängre och det blir svårare att andas. Det blir svårare att andas och eftersom syreupptagningsförmågan blir begränsad känner en sig lätt trött och orkar mindre fysisk aktivitet.

    När jag började gå kändes det ändå helt okej, men redan efter tjugo meter behövde jag stanna, hämta andan och pausa, för det var så ansträngande att försöka andas genom ett litet, litet sugrör. Och det blev många fler pauser som jag behövde ta, bara för att få ta ett djupt andetag och fylla på med syre.

    Tänk att ha KOL. Tänk att inte kunna ta de där pauserna. Tänk att känna den andnöd jag kände, men att inte kunna öppna upp och andas och ta djupare andetag när en känner att en behöver.

    KOL är något som främst kommer av rökning och stillasittande, och kan motverkas av fysisk aktivitet (YAY), eftersom fysisk aktivitet förbättrar lungornas förmåga att ta upp syre, samt att luftrören får lära sig att arbeta igen. Genom en gradvis ökning av den aeroba träningen (konditionsträning) så vänjer sig kroppen vid fysiska aktivitet igen och blir bättre och bättre på den totala syreupptagningsförmågan.

    Hur en undviker KOL och förebygger: träning och att sluta röka.

    Hur en motverkar om en redan har KOL: gradvis ökning av träning och fysisk aktivitet, och om du inte slutat röka så gör det NU. 

    Källa: FYSS och 1177Läs gärna mer om KOL, kanske känner du igen symptomen hos dig själv eller hos någon annan i din närhet. Viktigaste du kan göra för dem är att be dem ta kontakt med sjukvården (om de inte redan har det) och att sätta personen i rörelse. 

  • Blogg,  Clara Färdiga Gå

    Träna på söndag!

    tränamedclara

    På söndag är det dags! Kl 18 i stadsparken kör vi igen! För 100 kr får du ett helkroppspass med fokus på kroppsstyrka, men jag lovar er, det kommer även vara konditionsträning i det passet! Ett svettigt, men roligt pass lovar jag er!

    För mig är det viktigt att alla ska få vara med, oavsett fysisk nivå, och därför kommer varje övning kunna utföras på olika sätt, både för att nybörjaren ska kunna träna lika länge som den mest vältränade personen.

    Betalning görs via swish eller kortbetalning på plats och det kostar 100kr! Anmälan måste ske via ett PM till min facebooksida eller i ett mail till info@claratoll.se! Alltså räcker det INTE att klicka i ”kommer” för att räknas som anmäld!

    Vi hoppas på strålande sol och varmt väder!

  • rollerderbybloggen

    Att bara våga hoppa

    roller derby mord sith

    Mycket har jag märkt inom roller derbyn är att bara våga. Att förstå att det inte är farligt att ramla utan att en bara måste våga chansa och att då inse att det kan göra förjävla ont att ramla på röven, men efter att ha gjort det en gång så lär en sig att ramla framåt.

    Och efter att en lärt sig instinktivt att ramla framåt; på skydden, så kommer helt plötsligt allt gå som på räls.

    Idag har jag och en i laget rullat en stund, bokade hallen på universitetet och efter tjugo minuters nötande och svärande (förlåt, vet att en inte ska svära) så HOPPADE JAG ÖVER ETT HINDER!!! Alltså!!! Jag känner mig verkligen som en vinnare! Det kändes SÅ SJUKT BRA och jag är SÅ NÖJD med mig själv!

    Jag lyckades alltså övervinna min rädsla, jag vågade göra något jag inte vågat göra tidigare och när jag gjort det nu så känner jag verkligen mig bäst i världen! Det var verkligen en sån lättnad att känna att en var på andra sidan hindret, utan att ha trillat, och att jag faktiskt överlevde! Som att jag vann SM-guld i höjdhopp! Det kanske inte riktigt kan jämföras, men det var så det kändes.

    15 centimeter – det var målet med dagens träning, och jag lyckades. Först var det bara att komma över ett hinder som var 5 cm högt, sen 10, sen 15; det som är kravet för att klara minimum skills.

    Just idag är jag bäst i världen. 

  • Blogg,  Värt att tänka på

    Den fruktade vinnarkulturen

    Alltså… Måste man verkligen tävla? Borde det inte vara bara de som verkligen vill, som tävlar, och de som inte vill, de får vara med ändå. Måste allt i föreningslivet handla om att vinna? Redan från barnsben lär en sig att tävla, att vinna är det viktigaste och att ja, förlorade laget, då var det inte ens okej att vara nöjd med sin egna insats under den matchen.

    När jag var liten spelade jag fotboll. Jag tror jag började i första klass, men mitt minne från den tiden är lite oklart, kan ha varit i andra klass också, och jag slutade i samma veva som jag började åttan, vilket också kan ha varit nian. Det där med mitt minne, det är lite oklart. Det är dock inte det viktiga. Det viktiga är att vi från första gången vi spelade seriespel skulle vinna alla matcher.

    Och det gjorde vi, åtminstone de matcher jag kommer ihåg. De andra matcherna har jag säkert förträngt, för de var ändå inget att minnas. Vi var alltid bäst i serien, alltid serievinnarna, och det var bara ett lag (som jag minns) som ens hade en chans mot oss; Rottne IF. Själv spelade jag i HAIF f94 och vi var bäst. Det fanns inte ens på kartan att vi skulle förlora. Obs; detta är alltså bara vad jag minns, har säkert glömt 80%.

    Hur utvecklas man om man aldrig får förlora? Hur kan en bli bättre om en alltid är bäst?

    I helgen var vi på ett utbildningshelg för ledare och tränare inom idrotten, en otroligt viktig och intressant helg, där vi fick lyssna på flera föreläsare och en av dem var Darryl Finnell, en som själv växt upp med att tävla genom hela livet, och sen som tränare. När jag hör såna föreläsningar så startar det alltid otroliga tankeprocesser i huvudet, och ännu fler när jag läser igenom mina anteckningar. Just nu kan jag inte släppa tanken på om det verkligen är viktigt att tävla, samtidigt som det är otroligt viktigt att tävla. Det handlar mest om vad en ska tävla för.

    Vad är det egentligen att vinna? Är det att vinna SM-guld som Växjö Lakers gjorde förra året? Är det att få fler poäng mot Västerås Roller Derby än något annat lag tagit? Är det att klara av något en själv inte klarat tidigare, helt oberoende på vad andra presterade på tävlingen? Är det att få hela föreningen att delta i en tävling?

    För mig finns det olika vinster. För mig är det en vinst att se en spelare klara av en sak som hen inte klarat tidigare, som att göra one foot glides, eller som att se en av mina fotbollstjejer nicka bollen för första gången helt korrekt. För mig är det lika mycket en vinst att se Växjö Lakers vinna borta mot Örebro (och jag och tio andra står i bortaklacken och gråter av lycka), eller att jag klarar att lyfta tre kilo mer i frivändningen.

    Jag tror att det är viktigt att toppa lag, och jag tror det är otroligt farligt att toppa lag.

    Det är viktigt att toppa lag för att få något att arbeta efter. Får spelarna spela exakt lika mycket tid, helt oberoende på hur bra de är, så tror jag inte de kommer ha samma vilja att förbättras, om de inte har något att träna efter. Istället tror jag att spelarna sporras av att utvecklas för att få mer speltid; för att visa hur grymma de faktiskt är!

    Sen tror jag det är otroligt farligt att toppa lag. Jag tror inte det finns någon faktor som gör att folk slutar idrotta lika mycket som att toppa ett lag. Jag tror inte det finns något som fått så många av mina vänner att aldrig någonsin vilja träna igen. Åtminstone med något som gäller prestation.

    Att träna något bara för att prestera hela tiden, speciellt när en är liten, där en också ska ha tid att prestera i skolan, att vara en bra vän och allt annat som ska hinnas med när en är liten… Ja, det låter liksom inte rimligt i mina öron. Samtidigt tycker jag det är otroligt viktigt att våga utsätta barnen för tävlingsmoment i idrotten. De lär sig samarbeta, att arbeta mot ett gemensamt mål och de utvecklas tillsammans.

    Frågan är bara var gränsen går.

    Varför åker barn på landslagsläger när de är tolv, tretton, femton, när det finns de spelare som är på sin allra bästa nivå när de är 23? 29? Zlatan är nu 34 och han är väl den bästa svenska fotbollsspelaren vi har? Eller? Känns det inte orimligt att vi ska toppa lagen när barnen är 10 år, om det är 24 år kvar tills spelaren kanske är på sin bästa nivå?

    Ska vi lära vissa att de, när de är 11 år, inte duger? Att de inte är bäst i laget? Att de ska få sitta på bänken, för att de som är bäst just då ska få spela mest, för att just den matchen, när de är elva, är så otroligt viktig?

    Men tänk att spela i ett lag eller träna för någon förening där en aldrig tillåts vinna. Hur kul är det? Jag hade tröttnat direkt, hade gått därifrån och aldrig kommit tillbaka. Jag drivs av att vinna. Jag älskar att vinna. Hade vi i HAIF f94 varit mer ödmjuka hade jag säkert också varit en bättre förlorare än vad jag är idag, men den sidan har utvecklats otroligt mycket sen jag började med roller derby, för där känns det ibland inte som att något lag har vunnit eller förlorat, utan att båda har vunnit!

    Det är en svår fråga, en olöst fråga, och frågan är om den olösta frågan verkligen ska lösas, eller om den ska få fortsätta vara olöst. Viktigast är att våga diskutera den och låta andra tänka också, utifrån deras erfarenheter. Vissa drivs av att vinna, andra drivs av att ha kul och du kanske drivs av något helt annat.

    Vad är det att vinna enligt dig?

  • Blogg,  tränarprogrammet

    Härliga måndag

    accelerometer

    Hej på er! Det är måndag och jag är så glad och taggad på livet just nu, och helt utmattad i kroppen. Jag vet inte riktigt om jag hunnit återhämta mig ännu efter helgens utbildning, men kanske imorgon! Full fart hela tiden, det är min kropp inte riktigt van vid, den är van vid att bara sitta och lata sig några timmar varje dag framför en dator och blogga… 😉 Men vilken inspiration jag fick i helgen! Så mycket nya tankar och idéer som växt fram under helgen, och främst en hel del självinsikter.

    Så därför var det otroligt roligt (eller inte) att gå upp imorse för att lyssna på några timmars föreläsning av de andra i klassen. Okej. Jag är verkligen inte bättre än de i klassen och ämnena vi pratade om kanske inte är de lättaste att låta inspirerande om. Hur peppande kan KOL, astma och övervikt vara, så att en efter föreläsningen går ut med känslan YEAH? De redovisningarna vi gjort nu har ju varit för att vara informativa och inte inspirerande, men efter helgens otroligt duktiga föreläsare så kändes det som att vi försökte få varandra att ogilla varandras ämnen. Inget ont om er kära klasskamrater, men ingen av oss hade förtjänat något pris i bästa föreläsning idag.. 😉

    Tänk om vi skulle få läsa en retorikkurs på tränarprogrammet… Vilken skillnad det skulle bli!

    Accelerometer

    Vad är det du har på magen Clara? 

    En accelerometer, en liten mackapär som registrerar fysisk aktivitet. Kanske kommer ni ihåg när jag berättade om att vi skulle registrera vår fysisk aktivitet under några dagar för att sedan utvärdera om vi rör oss lika mycket som de träningsrekommendationer som finns? Nu är det i alla fall min tur att ha den där prylen på min mage, och ska verkligen bli intressant att se hur mycket jag rör mig! Vill knappt sitta still längre än fem minuter, vill bara visa att jag rör mig mest i hela klassen! 😉

    Tyvärr känner den inte av att en cyklar, men ikväll, då är det rollerderbyträning, och då MÅSTE den väl ändå känna av att vi rullar runt som galningar på tracken? Vi har dock vissa i klassen som tränar otroligt mycket kondition, som kanske är naturligt när en är elitorienterare, och de lär väl få absolut mest aktivitet under tiden kan jag tro. Tyngdlyftningen jag ska köra imorgon kväll lär ju inte visa så mycket, det är ju två eller tre lyft var tredje minut, och sen sitter en på häcken och såsar/laddar upp inför nästa lyft.

    Det ska dock bli väldigt intressant att se slutresultatet! Se om en rör på sig tillräckligt eller om en skulle behöva göra justeringar. Högst troligt skulle jag behöva bli bättre på att stå upp varje halvtimme, bara för att få in mer rörelse i vardagen, men vi får väl se! Hade jag haft accelerometern i helgen hade jag fått otroligt bra resultat tror jag, så mycket som vi sprang runt som galningar…. 😉

    Nu är det måndag, det är en ny vecka och den här veckan händer det massor! Hoppas ni håller i era hattar så ni inte tappar dem i regnet som så snällt ville komma idag! Att få cykla utomhus utan en rinnande näsa, massor med nysningar och kliande ögon, det är magiskt. 

  • Blogg,  Clara Färdiga Gå

    Folksam Ledarcamp 2016

    Folksam Ledarcamp 2016

    Vilken helg!!!!

    Så mycket intryck, så mycket glädje, så mycket kunskap och så god mat!

    Under den här helgen har jag och ett gäng andra ledare från Örebro åkt till Kungsörstorp, där vi har varit på en tredagarsutbildning i ledarskap! Där träffade vi ledare från Västmanland, Östergötland och Södermanland, och tack vare Folksam så fick vi lära oss otroligt mycket om ledarskap, om värdskap och om (kanske mest jag) våga utmana sig själv.

    Teater ledarcamp 2016

    Teater om att överleva högstadiet. Otroligt viktig och bra teater.

    Vi pratade om att vara en ledare med eller utan titlar, om en är en ledare eller en chef, vad som kan vara rätt i vissa situationer eller och vad som kanske inte passar i en annan situation. Vi pratade om hur viktigt det är att visa respekt för de som spelar i ens lag, eller motståndarlaget, och hur en får en annan att känna sig välkommen. Jan Gunnarsson fick oss alla att inte bara vilja bli bättre ledare, utan även att klä oss i turkost dagarna ut.

    Darryl Finnell

    Darryl Finnell berättade om sin bakgrund som hockeyspelare, och fick mig ännu mer sugen på att börja arbeta med hockey, som om jag inte vore det tidigare. Här pratade vi mycket om att ifrågasätta vad vår uppgift som tränare är, för att vi ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt, istället för att bara göra och göra, utan att se ett slut på uppgifterna. Vi pratade om viktiga roller en har som ledare, som att vara positiv, tydlig, delaktig och förstående, helt beroende på situation och vilka en har runt sig just då.

    Vi träffade en från diskrimineringsbyrån Humanitas, och vi pratade om näthat. En skulle ju kunna tänka att vi pratade om hur en förebygger näthat, men istället målade vi upp värsta scenariot som skulle kunna hända någonsin. Att det inte skulle finnas någon reglering på vad människor kan skriva till varandra och att folk skulle bli uppmuntrade till att fortsätta hata på andra människor. Eller vänta nu, det händer ju redan…

    folksam ledarcamp 2016

    Skulle du köra en sprillans ny sportbil på ettan, eller skulle du gasa full gas? Vilken slags ledarinställning går du in med när du träffar ditt lag? På sparlåga eller full gas? Med Jim Thuresson, en gammal basketspelare och ja, han har arbetat med landslagen i basket i Sverige, pratade vi om hur viktigt det är att våga säga de positiva tankarna om andra människor. Att våga vara oss själva och våga fylla på våra egna och andras må-bra-konton.

    Annat jag lärde mig under helgen: att beachvolley är roligt även om det regnar eftersom vi var turkosa, att jag faktiskt vågar utmana min höjdrädsla om en bara har någon annan i närheten att lita på, att mina fördomar om personer oftast är helt fel och att jag fortfarande inte är någon badkruka.

    folksam ledarcamp 2016

    Här är alla vi som deltog från Örebro! Följ den här facebooksidan så ni inte missar vad som händer oss unga idrottsledare i Örebro län!

    Som ni säkert förstår har jag mycket att skriva om här på bloggen, så håll er uppdaterade, det kommer mycket kunskap här, fast inte nu. Nu ska jag se på serier och bara vila hjärnan efter en otrolig helg! 

    STORT TACK! Tack så mycket Folksam och SISU och alla fyra idrottsförbunden som gjort den här helgen möjlig! Så roligt att lära känna alla och skapa alla kontakter jag gjort under helgen, och att få all den kunskap som jag fått! Ser fram emot fler utbildningar och mer kunskap, vem vill inte lära sig mer? 😉