#GivAktOchBitIhop eller om varför Militärkvinnor är viktigt

”Jag gjorde värnplikten med målet att söka officershögskolan och man gjorde tidigt klart för oss att de var tävling om platserna och befälsutbildningens betyg avgjorde i princip vår framtid. Utbildningen avslutades med utgång för soldater och officerare, där vi drack stora mängder alkohol. Därefter var det efterfest i lägenheterna hos våra befäl. Vi det laget var jag i princip medvetslös och visste inte var jag befann mig. Ett av befälen tar med mig till sitt rum och drar ned mig i sängen fast jag försöker säga att jag inte vill. De andra bankar på dörren och vill att jag ska komma med hemåt, men befälet håller för min mun, håller kvar mig och försöker ha sex med mig. Jag somnar och följande morgon får vi våra betyg. Jag lever resten av värnplikten med känslan av ‘hon som knullade sig in på officershögskolan’.”

Ett av alla uttalanden som gjordes i och med #Givaktochbitihop som publicerades förra veckan. #Givaktochbitihop kom fram i efterdyningarna av #metoo, och i den facebookgrupp jag vart med om innan uppropet publicerades så har jag läst så otroligt sjuka och hemska saker som hänt anställda, rekryter och civila i Försvarsmakten. Kvinnor som varit tvungna att ändra arbetsplats, som valt att gå, som inte kunnat få den arbetsuppgift hon förtjänar eller annat. Kvinnor som har blivit våldtagna på sin arbetsplats men som sen själva fått utstå hat. Kvinnor som blivit trakasserade vid matbordet där kollegorna sitter runt om och inte gör något alls.

Vi vet ju redan att det finns så otroligt många idioter därute som våldtar, misshandlar och så vidare, så tänkte inte prata om det där.

Tänkte mer prata om det här med att vara tyst. #Givaktochbitihop.

Att godkänna att samtal om våld, om sex och om att kvinnor ska vara sämre än män. Som att kollegorna till den där tjejen helt klart hörde vad som sas men som inte sa ifrån. Som att många hör vad som sägs men som inte säger ifrån. Att en viss jargong normaliseras. Var går gränsen? När blir det för mycket? Vad är roligt?

Att bara vara tyst och acceptera att någon skriker hora efter någon annan, det gör i mina ögon dig till en lika förjävlig person.

Att bara vara tyst och acceptera när någon säger vad som helst som är förnedrande av båda könen, det gör dig till en lika förjävlig person.

Nej, det behöver inte heta kärringkast, tjejarmhävningar, eller bög-whatever.

Ofta är det en jargong som någon hela tiden vill tänja på gränserna på, som kanske inte är ”dålig” först överhuvudtaget, men där snacket går, någon testar gränsen, alla skrattar, någon annan testar ännu mer, och vips så snackas det om att våldta och folk skrattar då. När folk skrattar i samband med att någon pratar om att våldta, ja, ni förstår säkert.

I min egen GMU- utbildning har jag inte stött på något av ovanstående (förutom tjejarmhävningar, men killen tystnade när jag gjorde mer armhävningar på fötterna än han, och nu har jag inte hört mer sånt), men jag har läst och läst om vad andra upplevt.

Och framförallt har jag ett instagramkonto jag får rensa på titt som tätt. Det är män (framförallt) som skriver att tjejerna jag postar bilder på där är snygga, frågar mig privat i PM om de (eller jag) är singlar, om jag vill gifta mig(??) med dem eller om jag vill göra andra trevliga saker med männen.

Har fått flera kommentarer på instakontot om att tjejerna på bilderna inte är värdiga att jobba i Försvarsmakten för att de har smink på sig, för att de inte vet hur de ska stå på bilderna för att se respektingivande ut och för att de helt enkelt inte kan representera FM.

Det är egentligen ganska sjukt, men ändå är det så det är. Kommentarer som jag får rensa bort.

Militärkvinnor (både fbgruppen och instagramkontot) har möjliggjort diskussioner som inte riktigt tidigare fått plats i FM, där majoriteten vart män.

Jag hoppas att allt med #GivAktOchBitIhop kan göra förändringar i FM och självklart #metoo i resten av världen, men vore inte helt fel om Försvarsmakten gick i täten i de här frågorna. Vi fick första eller andra veckan en ordentlig genomgång på FMs värdegrund, och då var allt sånt här otroligt tydligt för oss, och jag hoppas att övriga rekryter och anställda också fått eller kommer få en minst lika tydlig genomgång av värdegrunden. Tyckte det var otroligt skönt att de på förbandet tog så tydligt avstånd från allt som inte hör hemma i FM.

Jag hoppas att allt med #GivAktOchBitIhop kommer skapa samtal på varenda arbetsplats i FM. Att det skapar tankegångar hos alla idioter (både förövarna och de tysta) så de börjar tänka på hur de beter sig. Att det är fullt möjligt att säga ifrån, säga emot, och inte bara acceptera.

Jag hoppas att det kommer bli stora förändringar i FM framöver. Att det är slut på särskiljningar, att det är slut på tanken att ”kvinnor hör inte hemma i Försvaret, de hör hemma i köket” och annat som jag hört och läst.

Jag hoppas att det framöver kommer användas ord som ”hen”, ”person”, ”gruppen” istället för ”män”, ”han”, och ”grabbarna”.

Jag hoppas att det är slut på tystnaden, kvinnor inte längre måste bita ihop. Att anmälningar på sexuella övergrepp inte längre glöms bort som jag läst om att så många har gjorts. Att inte befälen bara hänvisar till ”männens natur” angående smekningar och annat idioterna håller på med.

Jag hoppas att det bara tar slut.

Läs mera: Wilda tänker till om #givaktochbitihop.

Att kolla på damfotboll är som att se ett gäng kossor springa trav

Vet inte ens om jag orkar kommentera det här. Blir bara trött och arg och allting. Orkar inte ens egentligen att det ska behövas att tjejerna förklarar sig i slutet av videon ens.

Det är ändå ganska sjukt att det fortfarande kommer såna här kommentarer.

#MeToo

Fem vanliga fel du gör när du börjar gymträna

1. Går ut för hårt.

Satsar allt på en gång. Går wild and crazy. Nej, men upp med handen alla som tänkt att det är en bra idé att börja gymma fem gånger i veckan, köra ett splitschema en hittat på nätet och bara köra på stenhårt. 0 – 100%.

2. Kör ett schema de hittat på nätet som inte är anpassat för deras situation.

Okej, säger både ja och nej till detta. Men säger nej till att inte se till att det schemat en hittar är specifikt för sin egen situation, typ som att schemat är skrivet för någon som är vältränad och tävlar i styrkelyft på landslagsnivå, i jämförelse med dig som inte tränat på ganska många år nu och absolut inte är elit i styrkelyft.

Om du tar ett schema från internet, se till att det funkar för din situation och är anpassat för din nivå.

3. Bara kör biceps.

Haha så många som jag sett som bara tränar armar, axlar, armar, axlar, mage, mage, mage, armar, axlar. Kroppen har fler muskler, speciellt på benen. Glöm inte benen.

4. Inte ber om hjälp.

Är du helt ny på gymmet så finns det en hel del svårigheter, speciellt att få till teknik i övningar som benböj och marklyft, bland annat. Be om en gymintroduktion, köp ett pt-pass med en kunnig PT eller fråga någon som ser ut som den vet vad den håller på med.

5. Slutar innan man ens börjat.

Det tar tid att bli stark och det tar tid att få in en vana. Håll ut. Håll i. Planera in lagom många pass i veckan, avboka inte. Hitta en gymvän. You can do this.

Läs mer: börja gymträna nu.

Första träningshalvåret av 2017

Jag vet inte hur ni upplevt mig under första halvan av 2017, men jag vet att jag varit ganska borta i stunder. Närvarande och väldigt borta. Det har varit för mycket liksom. Clara Toll gjorde det igen, försökte göra för mycket. Jag försökte hålla i träningsscheman, försökte få träningen att fungera, försökte det mesta. Men mycket av min träning blev halvdan, mycket gick åt att bara överleva dagen och tyngdlyftningen gick sådär framåt. Men vad gör väl det. Egentligen. Träningen var min räddning under hela den här sista terminen på Tränarprogrammet med stress, med press, med vilja att prestera fastän det oftast inte räckte hela vägen. För skolan har inte gått bra den här terminen. Det är omtentor, det är om-inlämningar, det är clara-har-inte-läst-instruktioner-vid-examinationer och så vidare. Saker som jag annars kommer ihåg så lätt gick inte hela vägen den här gången. För jag försökte hela tiden fokusera på mitt företag istället. Vill ju bygga det, och inte sitta och uggla i skolan och läsa massa tråkiga rapporter. Och så ville jag fokusera på att bygga mig själv. Hålla ihop. Bli stark. Känna mig grym. Så här kommer första träningshalvan av 2017:

Januari 2017

Januari började med två intensiva examinationsveckor där vi satt och slet med våra träningsplaneringar och en annan uppsats = stress. Så minns de träningspassen var mycket tuffa, mycket hårda, mycket svett, mycket skrik (okej, kanske inte, men hade träningspass där jag behövde ta i och sluta tänka på skolarbetena). Det var här jag började lägga lite mer fokus på löpningen (faktiskt) och samtidigt lyckades jag skada min fot någonstans i det hela. Tyngdlyftningen fick som alltid vara det som jag pausar i och jag fokuserade på att bara bli stark. Jag menar, det är ju det som ändå är mitt största mål.

Februari 2017

Jag rullade en del (iaf en gång för det har jag bild på) och jag gjorde armhävningar på höjdskillnader (enligt instagram). Jag fokuserade på överkroppen och fokuserade på kondition, samtidigt som vi började med c-uppsats i skolan och så spelade jag fotboll en gång i veckan med världens bästa FFAT. Saknar det något enormt. Och ungefär här började jag bli sjuk och aldrig bli frisk (som ni kan få koppla till vad som står längst upp). Och bästa grejen: Fick mitt nya träningsschema för tyngdlyftningen som jag fortfarande jobbar på! 😉

Mars 2017

På bilden kan man se antingen en Clara som gör benböj eller en Clara som övar inför att dyka i vattnet. 

Mars innehöll mer sjukdomar, mer träning, tyngdlyftning såklart, en del löparrundor och ANTAGNINGSPRÖVNINGEN. Gick strålande trots feber och hosta. Rekommenderas inte. Borde kanske bokat om men hade nog inte presterat så annorlunda ändå. Kom in på min GU som jag ska göra i höst och så… alltså jag var nog sjuk i tre veckor av fyra under mars. Stressens stress. Lät mig inte riktigt vila. Kanske inte kunde det. Kanske var för mycket uppe i varv. Flängde liksom runt överallt, var med på mässor, jobbade med företaget, hade för mycket plugg, försökte för mycket. Är efterklok just nu. 

April 2017

April minns jag som min bästa månad faktiskt! Var frisk och var ute en del i skogen. Det snöade och det var fint och underbart och det var kaosigt ibland med såklart (hehe rim). Minns (och ser på instagram) att jag fick till bra träningspass, mådde bra, ser stark ut, tog tid för mig själv, insåg att jag behövde sluta stressa så började säga nej till massa saker (!!) och började spela mer och mer dataspel för att slappna av haha. Det är min to-go när jag behöver börja chilla mer. Under hela april jobbade jag bra med tyngdlyftningen, fick till bra löpträning och liksom började jobba mot min GU. Kände mig stark.

Maj 2017

Kollar mina sociala medier och inser att jag hade min mest icke-sociala-medier-period här. Inte många bilder, inte många filmer, inte mycket blogginlägg, inte något av någonting typ. Här jobbade jag i två veckor med ett projekt, började inse att min examen var borta så fokuserade mycket på det, har för mig att jag var sjuk någon vecka och bara sådär, ja, inte var på sociala medier. Träningen minns jag gick bra faktiskt, jobbade vidare med min överkroppsstyrka och började kunna göra negativa chins! Det var en stor vinst verkligen, även om jag fortfarande inte kan. Jobbar på det lite varje gång jag är nere på gymmet, jobbar med att hitta musklerna, spänna rätt, jobba med skulderbladen och rätt muskler och bara öva in. Maj var en bra månad, även om det var stressigt.

Juni 2017

Sen var det dags för examen. Universitetstiden var slut. Inga nya uppgifter, bara gamla att försöka bli klar med. En i taget och sen kommer examen på riktigt. Har lite kvar, men orkar inte stressa med dem. Nu mera är det mitt företag och min träning som är i huvudfokus. Nu är det stress-fritt, det är sociala-medier-pauser ganska ofta och jag tänker att det inte gör så mycket om jag råkar ha två dagar utan att lägga upp något blogginlägg.

Träningen i juni har gått UNDERBART. Har fått till bra träningspass, har kommit tillbaka till lyftningen ordentligt och börjat jobba med schemat igen ordentligt, har vart ute och vandrat ganska mycket (mer än tidigare iaf) och har fått till bra löpträningspass. Har visserligen skadat min fot igen så ingen lyftning på en vecka, men det gör inte så mycket, har fokuserat på överkroppsstyrka i veckan, och nu är det juli. Ny månad, nytt jag. 😉

Summering

Alltså, har gjort en del dumma val den här våren, men vet inte om jag hade velat göra annorlunda. För valen har ändå varit bra för mig på något sätt, även om träningen fått lida. Kanske behövde en sån här period för att inse vad som var viktigt för mig. Vad som är fokus. För det som är viktigt för mig i träningsvärld är att löpträna, marschträna och bli starkare i överkroppen. Tyngdlyftningen kommer numera i andra hand, även om det är det roligaste av det jag tränar. Min militärutbildning i höst är liksom ganska viktig för mig, det är det jag kommer hålla på med från oktober till juli nästa år. Visserligen sa de att jag var vältränad och kommer klara av GMUn galant även om jag inte tränar för det men har insett alldeles för många gånger hur min kropp reagerar om jag kastar mig in i något nytt (jag går sönder). Så nu, några pass i månaden, tränar jag för min GU, så att jag sakta men säkert blir redo, både fysisk och psykiskt. 

Är ni nöjda med ert 2017?

Dela gärna vad ni tänker i kommentarerna! Så kul att få läsa!

Älskade sommarkroppar

Så var det sommar igen. Sommar betyder mycket bad (åtminstone för mig) och mycket bad betyder visa upp kroppen hela tiden.

Och det här är något som ger så otroligt mycket ångest för många. Sommarkroppen.

Egentligen skulle jag kunna skriva ett inlägg om att ni borde ba sluta värdera era kroppar, acceptera att ni ser ut som ni gör, tänka att ingen lägger speciellt stor värdering i hur ni ser ut (förutom om de spanar in er eftersom ni är skitsnygga) och att det inte alls är kul att va på en strand en hel sommar om en har ångest över hur man ser ut. 

Men jag vet att folk inte lyssnar oftast. De ba ”YES NU KÖR VI” och sen tar det tio minuter och de ser någon skavank på sig själv och ba ”nope, nu är det kört” och sen är det slut.

Jag har alltid haft en sån där ”norm-kropp” eller vad en ska kalla det. Lång, smal och så vidare. Men bara för det så kan jag ju inte säga att jag inte haft ångest. Jag var ändå en av de största i mitt fotbollslag som jag spelade i mellan 1a klass och 8an. Och då vägde jag kanske 60kg när jag slutade. Nu väger jag långt mycket mer och känner mig otroligt mycket nöjdare med mig själv.

Då försökte jag faktiskt banta. Vet inte om jag gjorde det öppet så andra märkte det, men försökte äta mindre mat, försökte bli lika snygg som de andra i laget som hade platta magar, som hade mellanrum mellan benen (ni vet thigh gap var inte uppfunnet då) och sådär. Jag hade ju en riktigt bra kropp men jag var inte nöjd.

Jag och en vän tyckte det var jättekul (!!) att stå och väga oss och jämföra och sådär. Usch, vi gjorde mycket dumt, tänker inte ens skriva ut det för vill inte ge några dumma idéer till någon, men vi var inte snälla mot oss själva. Brukade väl väga mig kanske en gång varannan dag och liksom följde med i mina kurvor, upp och ner gick det. Men det är lätt att vara efterklok.

Ännu värre: redan smal, redan liten – jag bestämde mig för att börja med en diet och lite olika kostkurer där jag skulle sluta äta och dricka juicer istället. Smal skulle bli ännu smalare. Smal blev ännu smalare. Smal blev hyllad på sociala medier. Smal blev ännu mer peppad till att fortsätta.

Och utan att fortsätta skriva för mycket så kom ett slut i det här i och med att jag flyttade till Oxford för att läsa engelska i nio månader. Där hade jag (som tur är) aldrig tid att hålla på sådär. Träffade bland annat en vän som tjatade hål i mig om gains gains gains och helt plötsligt ville jag bli stor, bygga muskler och bli större igen. Från att alltid velat bli mindre till att alltid vilja bli större (som jag är fast i nu).

Från att aldrig vara tillräckligt smal till att aldrig vara tillräckligt stor.

Skillnaden nu är väl att jag inte längre orkar lägga värdering i hur jag ser ut. Jag kan liksom inte riktigt göra något åt det. Det här är jag. This is me. Det kommer alltid finnas folk som är snyggare, hur man än ser ut från början.

Men det spelar väl ingen roll egentligen? This is me. Jag ser ut såhär. Jag har ett hål på ryggen av en gammal leverfläck som togs bort och som inte läkt ihop. Jag har en bula på magen som gör att folk frågar om jag är gravid om jag sitter på ett visst sätt. Jag har lite olika grejer som jag skulle kunna haka upp mig på, men jag orkar inte längre må dåligt.

Som Malin skriver: acceptera dig själv. Börja med små steg och fokusera på en sak du gillar hos dig själv. Öka till två nästa dag. Och sen tre. Och så vidare.

Älskade sommarkroppar

Beach2017 – vad är det egentligen. Varför är det så viktigt? Varför gör vi det till en grej? Är någon ens nöjd när det tränar för det? Varför håller vi på? Är du nöjd med hur du ser ut på sommaren? Har du brytt dig innan? Kollar du ens på vad andra håller på med på stranden?

Dela gärna era tankar i kommentarsflödet. 

10 steg för att skapa den bästa träningsrutinen

1. Ankra fast din nya vana vid något du redan gör

Inventera dig själv. Vad är det du vill ha för vana? Vad gör du idag? Är det att du vill få till mer vardagsmotion i livet? Ja, okej, vad gör du idag då? Pluggar du? Jobbar du? Kan du få till en lunchpromenad? Kan du parkera din bil lite längre bort? Kan du börja med gymträning på lunchen med din kollega varje torsdag?

2. The thing before the thing

Okej, så din vana du vill ha är att börja gymma tre gånger i veckan. Men…. det är ett stort galet hinder att faktiskt börja med det, eller hur?

How about… om du tar och packar gymväskan kvällen innan, placerar den i bilen din och så ja. När du ska hem sen efter jobbet så ligger ju redan väskan där i bilen, redo. Så jobbigt blir det inte att åka dit, köra två övningar och sen dra igen. Snabbpass du vet. Lura hjärnan.

3. Gör det så lätt du kan!

Du behöver inte ha senaste löparskorna som är anpassade efter din fot, en pulsklocka med gps och allt vad det heter, plus senaste löpartightsen och allt annat möjligt bara för att du ska ut och springa. Nej, det som krävs är dig själv, lite kläder (så du inte blir anmäld för något olämpligt) och eventuellt hörlurar för en bra podd i öronen.

4. Bestäm dig för en kort tid enbart

Din nya vana kommer ta tid att sättas in i huvudet, så ger den korta intervaller att komma in. Börja med två veckor på gymmet. Tre pass i två veckor. Sen en veckas vila. Sen planerar du tre veckor, två pass. En veckas vila. Och sen utgår du från det. En kort tid. Ett steg i taget. You can do it.

5. Det är okej att ta omvägar, men försök hålla dig till banan

Ingen, inte ens jag (verkligen inte jag) kan hålla en rak och hälsosam väg hela tiden. De som säger att de lyckas ljuger dig rakt upp i ansiktet, ingen kan träna varje dag, år ut och år in, och äta enbart supernyttigt hela tiden. Men det som skiljer de personerna från de andra är att de försöker hitta tillbaka hela tiden. Det är den planerade banan som är målet, det är okej att ta omvägar, men försök hålla en så rak väg som möjligt.

träningsrutinen

6. Bara för att du missar en gång är det inte hela världen

Precis som i förra, bara för att du missar en gång så betyder det inte att det är slut föralltid. Det går inte att gymma VARJE tisdag kl 16.30. Det kommer dyka upp saker som händer då. Det går att boka om till att köra tidigare, senare eller till och med på onsdagen. Faktiskt. Eller så hoppar du bara över det passet den veckan. Det kommer fler tisdagar.

7. Skapa en miljö som ger framgång

Okej, du vill äta bra mat. Målet är mer grönsaker i maten. Gissa vad du ska köpa hem då och gissa vad du inte ska köpa hem.

8. Använd dig av en träningsdagbok

Här är ett längre inlägg om att använda såna, men det är lättare att följa upp om din vana faktiskt blev en riktig vana eller inte, om du använder dig av en träningsdagbok.

9. Umgås med såna som har den vanan du vill ha

Vi tar det åt andra hållet. Du vill sluta med vanan rökning. Borde du umgås med såna som röker hela tiden eller såna som inte röker. 😉 Du förstår va?

10. Bygg dina egna vanor så som du vill ha dem

Ta inte någon annans vanor för att kopiera exakt som de gör. Ta inspiration av andra och klura ut vad det är DU vill ha för vana. Vill du ha vanan springa till jobbet varje tisdag eller kanske köra bröstmusklerna varje torsdag eller lång cykelrunda varje lördag?

Klura på hur ditt liv ser ut och vad du vill ha för vanor, och skapa dem efter dina förutsättningar. Kan jag, så kan du. 

Vissa tänker för mycket och vissa ignorerar helt

Stort problem i träningsvärlden: träningshetsen. 

Varför det är ett stort problem: Vissa tar åt sig alldeles för mycket och vissa lyssnar inte alls, och båda grupperna blir kränkta.

Grupp 1. Läser om allt, försöker ta till sig allt, optimerar alla sina träningssätt och sin mat och ALLT, även om de bara är ”vanliga motionärer”, alltså inte några elitidrottare.

Grupp 2. Läser inget, tar inte till sig några råd, äter exakt vad de vill och blir kränkt när de läser rubriker som säger att de borde träna mer.

Och så generaliserar jag ganska mycket här nu. Såklart. Men vi har ett problem. Grupp 1 behöver chilla ner lite, behöver inte lyssna på allt, för de tränar redan, de borde ba fortsätta som de gör och köra på och leva lajf. Grupp 2 behöver ta till sig mer, försöka pussla mer, äta bättre och TA TILL SIG AV ALLT JAG BLOGGAR OM.

Tjena.

Det finns två grupper. 

Grupp 1 blir orolig så fort en säger att svenskar tränar för lite, rör sig för lite, blir fetare och så vidare. Funderar på hur hen ska kunna röra sig mer när hen redan cyklar till och från jobb, tränar på lunch och efter jobb och sen är ute och leker med sina barn.

Grupp 2 blir istället kränkt när de hör att svenskar tränar för lite, att det är en hälsorisk. Vilka är staten att säga att livet är i fara? Vilka är alla hälsobloggare som bara ger grupp2personerna mer och mer ångest?

Hur får en grupp 1 att LUGNA NER SIG, att tänka att det de tränar är good enough? Hur får en grupp 2 att öka farten? Att börja ta hand om sig själv? Att börja röra på sig?

Det är svårt att försöka nå båda grupperna samtidigt, eller hur?

Det handlar om att försöka få grupp 1 att inse att de gör tillräckligt, samtidigt som en försöker få grupp 2 att förstå att de MÅSTE röra på sig. Samtidigt som det inte ska vara en prestation ska det vara det. Samtidigt som det inte ska vara en HÄLSOHETS måste det vara det. 

Samtidigt som det handlar om att folk ska må bra så måste det handla om liv och död. Tyvärr. Och vart lägger ni er? Vart ska jag lägga mig? Nivån på den här bloggen?

Jag försöker nå grupp 2 oftast. I företaget försöker jag nå dem som vägrar träna. Kanske inte vägrar, men de som inte gillar hälsohetsen. De som är lite utanför träningsvärlden. De som måste få släppas in i ytterkanten av grupp 1.

För grupp 1 tar någon annan hand om. Hoppas jag. Tyvärr ramlar de ofta in här, för grupp1arna gillar att googla på träning. Hur gör en si och hur gör en så.

Vissa tänker för mycket och vissa ignorerar helt.

Jag tycker faktiskt att detta är ett alldeles för stort folkhälsoproblem. Att folk som redan är helt inbitna försöker bli ännu bättre, försöker veta allt, försöker träna som elitidrottare. Och att folk som inte kan något undviker det så mycket som möjligt.

Träningsbranschen jobbar tyvärr mycket emot att få grupp 1 att bli ännu mer inbitna, vilket gör att grupp 2 exkluderas mer. Tyvärr.

Mitt mål är att få grupp 2 att inkluderas. Att känna att de får hitta sin träningsplats.

Men det är svårt. Svårt att få grupp 1 att tänka mindre och att få grupp 2 att tänka mer. Eller vad tänker ni?