Imorgon är det dags för tough viking

Och jag är så dåligt förberedd jag kan vara.

Först Frankrike utan att träna och sen jag kom hem har jag varit sjuk. Har fått till några träningspass så att jag sluppit ha ont i ryggen men det är det enda.

Och imorgon är det en och en halv mil (!!!) med massor med förjävliga hinder. Det här kommer alltså inte gå bra alls. Ser ”fram emot” att skriva min racerapport. Hoppas jag inte bryter benen eller något annat.

För ett år sen skrev jag förresten ett inlägg om att jag saknade alla tjejer i FM i deras sociala medier. Såg bara män män män män män överallt. Tänk att jag startade Militärkvinnor ändå, och fick reda på att det visst finns mängder med kvinnor i FM. Faktiskt. Tro det eller ej. Män är väl bättre på att synas och höras. 

Så himla intressant det där.  Märks ju att facebookgruppen där det bara är tjejer behövdes. Det ställs minst en fråga per dag, och då är det ”bara” 500 medlemmar nu. Är så himla glad över att jag fick starta ett sånt här community och att jag får ha ett nära samarbete med Försvarsmakten själva. Vi pratar liksom minst en gång i veckan haha!

Idag är det exakt två månader till inryck

Och ungefär såhär känner jag mig.

Söt bild från Frankrike på mig eller hur? 😉 Här är anledningen till varför det inte varit så mycket aktivitet på militärkvinnorkontot på insta, ber om ursäkt för det, men hade semester. 

Två månader kvar till den antagligen största förändringen i mitt liv. Från att leva lite hur jag vill till att någon annan ska bestämma exakt vad jag ska göra varje dag. Puh. How will I survive?

Som vanligt så vet ni att jag vill

Träningsplanering inför GMU:

Först och främst är min planering 5 stycken långpass ute i skogen, marschträning. Ska gå långt, länge och mycket. Första är på lördag, sen är de utspridda över veckorna. Hoppas jag är frisk tills på lördag, annars får jag flytta på det såklart. Men det är jag nog. 

Sen så är planeringen: träna igenom sista delen av mitt tyngdlyftningsschema. 21 träningspass kvar. Kommer vara i topp precis innan inryck. Max-pass sex stycken precis veckorna innan GMUstarten.

På lördag nästa vecka är det Tough Viking i Stockholm, och jag har nog inte vart så otränad inför något jag gett mig på som detta. Det kommer bli hemskt. Förhoppningsvis lite kul. Skyller på förkylningen om det går åt skogen. 😉

Förutom det kommer jag fokusera på att fortsätta sänka min mil-tid. Jobbar ju som ni vet med att sänka tiden på hur snabbt jag kommer runt en mil på youtuben och det går ju framåt varje gång, vilket är superkul! 😉 Sen att jag inte springer varken snabbt eller ofta så liksom… aja.

Ska skriva in två löpträningspass per vecka i kalendern. Ett intervallpass och ett mil-pass. Mer än så kommer nog inte min kropp klara av, i kombination med allt annat….

Eftersom jag vill fokusera på styrkan. Överkroppsstyrka, bålstyrka och tung benstyrka. Vill klara att göra chins innan inryck (och är på god väg!!!) och vill bara bli ännu starkare i ben och bålen. Det är ju min favoritdel på gymmet, förutom tyngdlyftningen.

När jag tränar benstyrka kommer jag fokusera på att bli stark i mina knän och i fotleder, eftersom det är två punkter (eller fyra då) som är lite mer känsliga för kvinnor än för män. Har ju redan problem med mina knän och fötter så det är ju givet liksom.

Frågade innan idag på Militärkvinnor om tankar kring träning inför GMUstarter och framförallt: marschträning, bålstyrka och benstyrka – det är det som folk rekommenderar att träna inför GMUn. Alltså ska jag skippa att jobba på att få snyggare axlar och biceps ;). 

Skämt åsido, helkroppsstyrka är jätteviktigt. Kroppsträning, eller att göra övningar med en viktväst exempelvis, det kommer vara guld värt ute i skogen sen med ett vapen i näven när en springer runt.

Om jag är nervös?

Självklart. Vem är jag om jag inte är nervös? Men är också otroligt taggad och laddad inför starten. Det ska bli så galet kul, och jobbigt. Säkert förjävligt. Men kul. 

Förresten kommer ju min utbildning innebära stora förändringar i CFG, och det kommer jag skriva om i helgen, så don’t worry. You will know soon.

Jag har gått i 170 minuter idag

Och det känns nu.

Enligt min samsung alltså. Och enligt min samsung har jag egentligen bara gått i 24 minuter och sen sprungit i 1 timme och 23 minuter. Min samsung registrerar min fysiska aktivitet själv. Och jag vet inte om det går att lita på den. För jag har faktiskt inte sprungit så mycket, utan bara några meter för jag blev attackerad av mygg. Men det var då inte i en timme och 23 minuter. Framförallt inte eftersom jag hade kanske 15 kg på ryggen.

Det var väldigt fint där jag gick. Älskar att gå runt och njuta av skog. Älskar skog. Älskar att vara på landet. Förutom att jag blev uppäten av myggor dock.

Ingen aning om vad det är för torn, men det var najs ändå.

Om träningen inför inrycket går bra? Hyfsat. Ett steg i taget hehe. Frågade på militärkvinnor om jag kunde få lite pannbensträningstips, och det har jag fått, så ska fixa ett inlägg till det! Nu ska jag fixa mig en kopp kvällskaffe, städa lite och sen….. vet inte. Lyssnar på Daniel Redgerts podd där han intervjuar Elisabeth Höglund och faschineras över hur en person kan gnälla så mycket. 😉

Att bli klar med en sak jag borde gjort klart i november

Som ni säkert numera har koll på så har jag ju en hel del kvar i skolan, och en av de sakerna är att skriva en jättestor träningsplanering. En årsplanering för valfri sport. Jättestor.

Och idag har jag gjort klart en sjukt jobbig sak – räknandet på hur mycket tid de ska träna/vecka.

Sjukt nöjd.

Har visserligen massor kvar att göra med den uppsatsen, men nu har jag gjort det som jag fått ångest över så nu har jag bara det ”roliga” kvar. Bara massa skrivande och sökande på information och motiverande varför jag valde de siffrorna jag valde.

Det är ändå ganska lätt, det är räknandet jag inte gillat och det jag skjutit på sen i ungefär november. Och nu är det över. 

Firar med en fin kopp kaffe, skriva det här blogginlägget och strax ska jag gå ut och röra på mig. Tre timmars promenad tror jag det ska bli. Ni vet, träna för försvaret. Är ju i Katrineholm idag så ska försöka hitta någon bra led att gå på. Har en hel del härliga podd-avsnitt att lyssna på så kommer nog inte ha tråkigt iaf. Dags att gå vilse! 😉

Militärkvinnor – årets innovatör?

Hej alla medlemmar i Militärkvinnor.

Nu tänkte jag be er om en tjänst. Det är nämligen så att jag skulle tycka det vore så kul att få vara med på den här galan – som är tre dagar innan jag rycker in HEHE (hur ska jag hinna?) och ännu mer roligt att bli nominerad och vinna priset som årets innovatör.

Årets Innovatör – Tilldelas en influencer som på utmärkande sätt skapat nya förutsättningar i sitt yrke.

Och jag vet inte vad ni tycker som faktiskt jobbar i Försvarsmakten, men tycker ändå att Militärkvinnor har öppnat upp vägar och visat möjligheter för några i alla fall. Ganska många.
Går såklart att nominera i flera kategorier än just innovatören, men tycker själv den passar bäst för kontot. Så gör mig glad och nominera mig. Passa på att nominera någon annan influencer också! Skriv in Militärkvinnor bara så löser InoS resten! 😉
Facebookgruppen och instagramkontot – Militärkvinnor helt enkelt.

Vi besegrade trappan och det var ”jättekul”

Det var faktiskt kul. Alltså att hänga med Rebecca. Själva springandet eller att ha ont i benen i flera dagar efter, det var väl sådär. Men Rebecca peppade på superbra och så hade vi en trevlig löpcoach genom mitt runkeeperkonto. Fick lite inspiration till mitt eget coachande. Tror ni jag passar som en amerikansk footballscoach? 😉

Och på tal om att springa i trappor, hur går det för er i julikalendern?

Jag var ute och sprang på landet

1. Det var magiskt.

2. Jag sprang mer eller mindre hela tiden.

Hittills har inte min löpning vart i närheten så bra som det här passet blev. En bit över 9 km blev det och min hastighet var långt under vad jag brukar ha för genomsnitt när jag sprungit långt.

Tänk om jag börjar gilla löpning nu. 

Världens mysigaste solnedgång var det, precis lagom varmt och så var det bra löpspår, sånt jag gillar. Första två kilometrarna var på asfalt, för att jag har aldrig vågat springa i skogen riktigt här hos mina föräldrar. Men sen såg jag en vandringsled (eller om det var orienteringsled eller ngt) så sprang in där, och så kom jag upp på en kulle med världens utsikt.

Såg så himla långt, och det var utan att gå upp i utsiktstornet som finns däruppe. Magiskt. 

Är det nu jag blivit en riktig löpare?

Har tyvärr lite ont i min fot igen, samma sak som tidigare, men kanske är något jag får vänja mig vid. Det är ju en sena, och den kanske bara är sur för att jag börjat träna annorlunda.

Det hela avslutades med BAD! Mor och syster hämtade mig när jag hade sprungit klart och så åkte vi till närmaste sjö, och tog ett iskallt kvällsdopp. Sånt som innebär sommar va.

Det är så skönt att känna att träningen för min GU i höst går framåt. Att det händer något när jag anstränger mig. När jag pressar på och inte bara ger upp. Kanske inte kommer älska löpningen någon gång men nu känns det i alla fall bättre och lättare. Överkomligt.

Ett steg i taget som de brukar säga va.