Livet med en skadad axel och en ständig smärta som aldrig går över ⋆ Clara Färdiga Gå
GMU

Livet med en skadad axel och en ständig smärta som aldrig går över

Det var en gång en tjej som gjorde GMU, och som tydligen hade en väldigt smutsig uniform när hon skulle fota en selfie. Tur att åtminstone dragkedjorna var stängda.

Den tjejen drog på sig en ganska jobbig förslitningsskada i axeln.

Det började sakta men säkert redan i början av min GMU, redan i oktober. Vi hade vapenutbildning och såhär gick tankarna från redan dag åtta:

Det värsta med vapnet är ändå att det är så galet tungt att stå i stridspositionerna. Får kramp i mina axlar exakt hela tiden. Såååååå ont. Tur är att det är lika tungt för alla och tur att jag ändå tränat axlar en gång i mitt liv. Punkt två på ökk på lördag: axlar. 

Efter det blev det tyvärr inte bättre. När alla andras axlar blev bättre och bättre på att hantera vapen, packning och allt annat som hände så blev det bara värre för mig. Kramp efter kramp. Ju längre in i utbildningen blev det sämre. Bit ihop Clara tänkte jag mest hela tiden.

I december någon gång så gick vi kanske 500 meter med all packning, och jag fick avbryta och pausa mitt i för klarade inte av smärtan. Svimmade nästan, så ont gjorde det. Skämdes faktiskt för att jag hade så ont och sinkade för alla andra i gruppen. 500 meter. 

Sen var vi lediga i två veckor, jag var hemma, tränade, rehabade för fullt och sen bar det av till Älvdalen.

Axelskada med nerv-i-kläm, som vi misstänkte, som inte mådde jättebra av den kylan däruppe. Älskade det förövrigt, förutom smärtan. Blev värre för varje dag, och det som var tråkigt var att det enda som var som belastning på var typ ett tomt stridsbälte som kanske väger 3 kg och så vapnet som väger runt 4 kg. Har ju lyft marklyft på långt mer än det, gjort militärpressar på tre gånger så mycket och liksom haft andra tunga väskor på mig och allt möjligt, men den här skadan alltså.

Från sista inlägget, och då sista dagen i Älvdalen:

Onsdag: vaknade. Hade ont. Blev värre och värre. På bussen tillbaka till förläggningen efter att allt var ihopplockat svimmade jag nästan av smärta, armen kändes som om den ramlat av, hade exakt noll känsel i min arm. Gick in och la mig på sängen, grät en sväng och fick sen hjälp och massage som lyckades hitta några punkter så jag återfick lite rörlighet och framförallt känseln.

Och nästan samma smärta kom idag.

Idag var det lite kallare. Jag var ute och gick med hunden, och hux flux ser han något kul som jag inte är beredd på och han drar iväg, något knakar till i armen och sen gör det bara mer och mer ont.

Hade ju planerat in ett träningspass idag, men icke. Istället låg jag och grät en stund på mattan hemma i hopp om att det skulle gå över, men först när Henke började massera på axeln började det släppa och nu har jag ändå kontroll på armen, även om det fortfarande gör ont.

För ont gör det, exakt hela tiden. Mer eller mindre såklart. Det är alltid bättre varma dagar eller när jag lyckas dra på mig lite för mycket kläder.

Fysisk aktivitet är bra, men inte för mycket, och absolut inte för lite. Basket fungerar bra en stund, bänkpress funkar tyvärr superbra och marklyft är jättedåligt. Att lyfta upp hunden fungerar helt okej, men att bära en matkasse funkar inte alls. Och såklart absolut inte att ha på sig en ryggsäck.

Min högra axel är inte min bästa vän just nu.

Har ju börjat behandlas hos en sjukgymnast, men tror jag får ta och byta rehabplan med honom. Fick tips om att söka mig till en axelspecialistläkare, som kanske kan göra någon slags röntgen om det är något annat som är i kläm.

Det är faktiskt lite läskigt att jag tappar känsel i armen sådär två månader efter Älvdalen.

Har visserligen slarvat en del med mina rehabövningar som jag gett mig själv, får börja göra dem mer seriöst igen, men det är så det är med såna där rehabpatienter, de brukar aldrig ha bra motivation för rehabträningen. Jag har själv skrivit såna program åt andra och tampats med att motivera patienterna så vet vad jag har att göra med.

Det är tråkigt hur mycket en skadad axel kan låsa ens vardagsliv. Jag vill liksom orka träna fullt normalt och jag vill kunna göra det där som jag gjort tidigare. Men nej. Inte det.

På tränarprogrammet pratade vi dock alltid om minst 6 månader rehab innan full återgång till idrotten, så jag har ju fyra månader kvar. TRÅKIGT.

Vad tycker du?

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.