Eriksons teori eller om att må bra när man blir äldre

Plugg

Idag och imorgon är tunga pluggdagar (med paus för massa roligheter) för vi har en stor inlämningsuppgift som ska in senast fredag, men jag vill gärna bli klar lite tidigare så jag kan skryta om det inför de andra i klassen….

Just nu skriver jag om psykosociala förändringar som sker hos äldre, och främst hos en person som jag intervjuade förra veckan. Den här kursen är en grundkurs om äldre, om fysiologiska och psykologiska förändringar, och hur vi som tränare ska tänka när vi får som uppdrag att träna någon äldre.

Det är en riktigt intressant kurs, och jag lär mig mycket om hur man framförallt ska tänka, eftersom äldre kanske inte alltid har samma mål och motivation för träning som yngre människor har. Äldre personer har andra förutsättningar och andra erfarenheter som formar deras mål till vad de vill ha.

Eriksons teori handlar om hur olika psykologiska konflikter formar äldre till vem de är idag, här skrev jag ett kort inlägg om ämnet.

En bärande tanke i Eriksons resonemang är att vi skapar vår självbild genom att bearbeta och sortera våra personliga erfarenheter.”  (ur Hagbergs och Rennemarks; Den åldrande människans psykologi.)

Genom att vi själva tolkar och bearbetar händelser runt om oss skapar vi en bild av oss själva, samt att vi förbereder oss inför framtida händelser, alltså hur vi ska bete oss om något liknande händer.

Teorin handlar bland annat om åtta faser vi tar oss igenom, där tonåren är en av de faserna. Genom att gå igenom olika konflikter fram till tonåren så menar Eriksons teori att vi hamnar i två olika delar; identitet eller rollförvirring. Det här menas övergripande och inte bara i vissa situationer, men visst kan du komma ihåg vänner till dig som mer hade en identitet än andra under tonåren? De andra var mer förvirrade kring hur de skulle bete sig än andra som hade starka roller.

Erikson menar alltså att händelser och konflikter i livet har lett fram till hur individen är idag, och ju fler händelser och konflikter desto längre har personen kommit i sitt identitetssökande. Antingen har hen tolkat alla händelser positivt och har kommit fram till ”integritet”, eller så har allt tolkats negativt och individen har kommit fram till ”förtvivlan” i sin ålderdom.

Alltså: den här teorin går inte tolka rakt av, den är inte exakt och den går inte att följa till punkt och pricka, utan den är mer en referensram som man kan använda för att förklara hur en individ mår idag, när hen är gammal.

Beroende på vilken inställning personen har till livet så kommer hen också må bra eller dåligt psykologiskt, vilket är ganska obvious, men Eriksons teori förklarar varför. Det är ett svårt ämne, men ett kul ämne och jag lär mig massor, vilket jag gillar. 

Vad tycker du?